”När det hela var över låg staden i ruiner”

Det har gått 70 år, men Egon Schramm minns ännu den sötaktiga doften av lik som låg över hela Hamburg dagarna efter eldstormen i juli 1943. När andra världskriget var slut två år senare hade han slagits både vid väst- och östfronten - samt tvingats inse att hans hemland hade gjort sig skyldigt till ett av historiens mest vedervärdiga folkmord.

ANNONS
|

Bomberna kom helt oväntat. Visst hade Hamburgborna fått rusa ner i skyddsrummen otaliga gånger under kriget, men det var ofta falskt alarm – eller någon enstaka bomb som släpptes ner över staden.

Den här gången var det annorlunda. Egon, som fyllde 17 den sommaren, vaknade av en smäll som krossade alla fönster i huset där han bodde med sina föräldrar. Han sprang ner i skyddsrummet, där kvinnor och barn redan hade samlats – hans far var på uppdrag med hemvärnet och hans mor var hos släktingar nära den holländska gränsen.

– Plötsligt brann det överallt. När bombplanen hade försvunnit organiserade vi en kedja, och lyckades med vattenhinkar släcka branden högst upp i vårt hus. Vi slet också ner alla gardiner, för att de inte skulle ta eld, berättar Egon som sedan ägnade tre dygn åt att släcka bränder i Altona, som hans stadsdel hette.

ANNONS

– Pappa och jag sprang runt med en brandspruta och försökte pumpa upp det vatten som samlats i bombkratrarna. Samtidigt kom det nya bombräder, man kunde se hur planen betade av gata efter gata. De visste precis vad de gjorde.

Egons minnesbilder är glasklara. Han kan fortfarande känna den sötaktiga lukten av döda kroppar och i sitt inre hör han ännu det visslande ljud som uppstod när luftens syre sögs upp av värmen. Och än i dag gråter han när han berättar om den förtvivlade mannen som satt på en trästam som fallit över en ruinhög. Under låg hans fru och barn.

– Vi gick från hus till hus och försökte gräva fram skadade och döda i rasmassorna. Men det var inte alltid vi hittade hela kroppar, ibland fick vi samla ihop lösa kroppsdelar i hinkar, vissa av dem helt förkolnade, säger Egon och fortsätter:

– Vattenposter sprang läck av bomberna och vattnet rann ner i skyddsrummen. Även där brann det, och männi­skor blev levande kokta.

Myndigheterna hade redan före kriget byggt betongbunkers, där man nu organiserade provisoriska uppsamlingsplatser. Där fanns gas, el och vatten, och dit kom folk för att få mat, dryck och en stunds vila.

Så även Egon:

ANNONS

– Det satt mängder av apatiska och chockade männi­skor i bunkrarna, framför allt gamla. Men jag minns faktiskt inte att jag var rädd de där dagarna, det var bara att jobba på. Och det var inte förrän efteråt som vi förstod vidden av det hela, att hela Hamburg hade satts i brand – och att 40 000 människor hade mist livet.

Hela hösten pågick röjningarna i ruinerna, och i februari 1944 kunde Egons skola äntligen öppna igen, Men i samma veva blev han inkallad och efter ett halvårs utbildning skickades han, 18 år gammal, till västfronten. Där låg han i skyttegravar och sköt emot en okänd fiende. Runt omkring dog hans vänner; de sprängdes sönder av handgranater, mosades av Sherman-tanks, träffades av gevärskulor.

– När jag blev inkallad var jag stolt över att få försvara fosterlandet, men snart insåg jag att krig är rena vansinnet. Av de 250 som jag åkte ut med överlevde 50, och i min grupp var vi bara 16 mot slutet. Men märkligt nog lärde man sig leva med dödsskräcken, det är svårt att förklara för någon annan, säger Egon som tidigt på våren 1945 blev förflyttad till östfronten.

– Men den tyska armén var på reträtt, vi fick backa hela tiden. Ryssarna kom från öster och amerikanarna från väster. En del soldater gav sig av, men blev infångade och avrättade av nazisternas säkerhetsförband. Rymlingarna hängdes upp i träden, med ett plakat runt halsen där det stod: ”Förrädare”. Budskapet från Führern var glasklart: ”Kämpa till sista man, Tredje Riket ska segra.”

ANNONS

Så blev det inte. 30 april begick Hitler självmord i bunkern i Berlin, och på kvällen den 2 maj gick Egon och de som var kvar i hans kompani i krigsfångenskap.

– Amerikanarna stängde in oss, flera hundratusen människor, i området mellan Östersjön och Schwerin. Vi sov i skogen, fick ett par kex om dagen, men i övrigt fick vi klara oss bäst vi kunde, säger Egon som minns att segrarna ville ha tre saker av fångarna: klockor, guldringar och den tyska armépistolen av märket Luger.

– Har du sett den där serien ”Band of Brothers”? Där vill alla soldaterna ha en Luger med sig hem till USA, inflikar Egon och tillägger att han egentligen har undvikit filmer om kriget i hela sitt liv.

– Jag får ofta mardrömmar efteråt, då kommer allt tillbaka. Men jag har en tablett som jag tar om det blir för svårt.

Under tiden vid fronten hade Egon inte någon som helst kontakt med sina föräldrar, så när han av ett engelskt befäl blev erbjuden att följa med en transport hem till Altona tackade han givetvis ja. Detta var den 27 juli 1945.

– Vårt hus var ett av få som stod kvar – det står för övrigt kvar än i dag. Och när jag kom in i köket började morsan att böla, jag var enda barnet och hon visste inte om jag var död eller levande.

ANNONS

Därmed inte sagt att Egon och hans mor hade ett konfliktfritt förhållande. Tvärtom. Efter kriget blev han en övertygad antifascist, medan hans mor förblev nazist ända tills hon dog 1980. Efter kriget, när koncentrationslägrens fasansfulla sanning uppdagades via dokumentärfilmer som kablades ut över världen, valde hon att se åt ett annat håll och fräsa att ”det där tänker jag inte titta på”.

– Före kriget gick hela Tyskland i den bruna uniformen, på ett eller annat sätt. Var du med i en seglarklubb hette den Nationalsocialistiska Seglarsällskapet, körde du motorcykel var du med i Nationalsocialistiska MC-klubben. Barnen var med i Hitlerjugend och kvinnorna i Frauenschaft – där min mamma för övrigt var ledare, berättar Egon och fortsätter:

– När jag var barn bodde det många judar i Altona, men efter att nazisterna tagit makten började de försvinna successivt. Folk sa att de självmant gav sig av för att bilda en egen stat i Östeuropa. Men jag minns det som skrevs på fasaden på deras butiker: ”Köp inte hos judar!”.

Egon själv reflekterade inte så mycket över saken, han var en varm anhängare av Hitler och så fort han hade åldern inne gick han med i Jungvolk och senare Hitlerjugend – precis som alla hans kamrater.

ANNONS

De hade gymnastik och gick med mat till gamla, de marscherade och fick lära sig att skjuta med luftgevär.

– Alla var så begeistrade i Hitler när han kom till makten 1933. Tidigare hade folk svultit och inflationen var enorm. Mina föräldrar grälade ständigt om pengar, men de var överens om en sak: så fort de hade min pappas lön i handen gick de och handlade. Med Hitler kom jobben tillbaka – och inkomsterna.

– Tidigare hade det också varit mycket våldsamheter mellan kommunister och nazister ute på gatorna. Nu blev det mycket lugnare, säger Egon som själv har sett Hitler tala.

– Det var verkligen ett skådespel. Musiken, folkhavet, alla som ropade ”heil” med en och samma röst…

Men när kriget var över i september 1945 hade glansen falnat. Tyskland låg i ruiner och de avskyvärda brotten mot judar, zigenare och andra oönskade minoriteter placerade landet vid världens skampåle för decennier framöver. Men vardagslivet gick vidare, och Egon fick jobb som murare. Vid ett besök i Sverige träffade han sin första fru Ingrid, och blev kvar.

– Redan när jag var i fångenskap tog jag avstånd från fascismen, och efter kriget blev jag en ännu mer övertygad vänstermänniska, säger Egon som sedermera hamnade i Halmstad, där han i 30 år jobbade som fastighetsingenjör på kommunen och även engagerade sig fackligt och politiskt.

ANNONS

Han har också hållit många föredrag ute i skolorna och den vanligaste frågan han fått av eleverna är om han har skjutit ihjäl någon. Men det kan han inte svara på.

– När du ligger där i skyttegraven har du ingen aning om du träffar eller inte, allt är ett enda kaos. Så kanske har jag dödat en annan människa – eller så har jag inte gjort det.

Fotnot: I boken ”I Hitlers våld” (Sekel bokförlag, 2010) berättar Egon sin historia, och han är också med i ett kortare avsnitt i boken ”Lucky Strike” (Carlssons, 2013) av Jan-Olof Nilsson.

1,4 miljoner ton bomber över 161 tyska städer och 850 mindre orter. 600 000 döda, varav 80 000 barn (siffrorna kan dock vara högre, allt utplånades i de tusen grader heta eldstormarna), samt sju miljoner hemlösa. Hur många som skadades är det ingen som vet.

Det var Arthur Harris, chef över det brittiska bombflyget, som gjorde bombningarna av städerna till en medveten strategi. Planen var att göra 22 miljoner tyskar hemlösa, och för att verkligen få husen att brinna utvecklades brandbomber som släpptes ner efter själva sprängbomberna - när taken väl var borta skulle det bli lättare för elden att ta fart.

Metoden prövades i Lübeck i mars 1942, och på en natt förstördes den gamla medeltida innerstaden med sina smala gränder och gamla trähus.

Några månader senare drabbades Köln, och sedan Hamburg. Under några dagar i slutet av juli sattes hela staden i brand. Där ödelades 20 kvadratkilometer, drygt 40 000 människor förbrändes eller kvävdes, och 900 000 blev hemlösa. 3 000 ton bomber fälldes och orsakade tillsammans en eldsvåda så stor att den skapade en fyra kilometer hög ljuspelare som kunde ses ända till Sverige.

Till en början valde amerikanarna att stå utanför bombkriget mot den tyska befolkningen, men mot slutet av kriget riktade även de sina attacker mot civila mål. I februari 1945 ödelade brittiska och amerikanska bomber Dresden, som då var fylld av flyktingar på väg västerut undan Röda armén. Flygarna kunde känna hettan från staden på 4 000 meters höjd, och nere på marken var bränderna så intensiva att människor och fordon ute på gatorna sögs in i de brinnande huskropparna. Folk som tog skydd i fontäner och dammar blev bokstavligt talat levande kokta.

De allierade kallade terrorbombningarna för ”moral bombing” och uppgav att de ville bryta ner den tyska befolkningen mentalt och därigenom vända den mot Hitler. Dock fick attackerna snarast motsatt effekt, hatet mot de allierade stärktes.

Bombkriget togs överhuvudtaget inte upp i Nürnbergrättegångarna, och det var länge tabu att prata om den tyska civilbefolkningens lidande. Runt millennieskiftet förändrades attityden, både inom historieforskningen och media, och i dag är det många som ifrågasätter om det verkligen var strategiskt nödvändigt – och moraliskt försvarbart – att ödelägga de tyska städerna.

Ulrika Ahlberg

Källa: Nationalencyklopedin, Wikipedia samt ”Lucky Strike” av Jan-Olof Nilsson.

Ålder: 87 år.

Bor: Lägenhet på Vallås i Halmstad.

Familj: Åtta barn från tre olika äktenskap, barnbarn och barnbarnsbarn.

Gör: Pensionär och amatörmålare. ”Men jag har inte blivit erkänd – ännu, haha”.

Gör också: Åker runt och fotar hus och miljöer i Halmstad. ”Jag har ju haft hand om så många hus i stan, jag vill att de ska dokumenteras på något sätt.”

Om sin politiska hemvist: ”Kommunisterna brukade beskylla mig för att vara socialdemokrat, och socialdemokraterna beskyllde mig för att vara kommunist. Men jag är socialdemokrat på vänsterkanten.”

Dramatisk tid: 1991-1992, då Egon bodde i Riga. Lettland bröt sig då ur Sovjetunionen och under några dagar stod det och vägde: skulle de sovetiska trupperna slå ner motståndet med våld?

Tidigare uppdrag: Ledamot i kulturnämnden i Halmstad, ett stort antal fackliga uppdrag, ordförande i lokalförbundet Sverige-Sovjetunionen. Med mera.

ANNONS