Vi har hört dem förr – larmen om att antalet blodgivare måste bli fler. Vår livsstil har förändrats, vi reser jorden runt och många tatuerar sig, vanor som för en blodgivare innebär att blodgivandet måste pausas. Men det har ännu inte lett till någon brist på blod, för blodgivningskåren har växt i takt med förändringarna. I Halmstad fylls det till exempel cirka 8 000 blodpåsar per år.
Samtidigt har tekniken förbättrats och restriktionerna kring blodtransfusioner har blivit hårdare, och de allra färskaste siffrorna pekar faktiskt på en intressant trend – allt mindre blod används i Sverige.
– Generellt har vi annorlunda direktiv när vi opererar och tekniken är bättre, men vi kan ännu inte säkert fastställa varför det går åt mindre blod, säger Lotti Furugård, kommunikationsansvarig vid blodenheten i Stockholm.
Siffrorna kan variera från år till år, men det intressanta med den nya statistiken är att den speglas i hela landet. I blodgivningsbranschen vill dock ingen sia om vad det kan innebära på sikt.
– Det är för tidigt att säga. Men vi kan fortfarande inte framställa blod på konstgjord väg och det lär alltid behövas blod, säger Lotti Furugård, som menar att blodbrist fortfarande kan uppstå, framförallt i storstadsområden.
Blodbrist innebär dock oftast inte att blodtransfusioner ställs in. I Sverige finns det drygt 400 000 registrerade blodgivare och blodet transporteras dit det behövs. Förra året nyregistrerade sig 812 blodgivare i Halland, berättar Carina Johansson, avdelningschefen för blodgivningen i Halland.
– Antalet blodgivare i Halmstad är ganska konstant, hallänningarna vill självmant göra en livräddande insats för sina medmänniskor. Vi behöver dock ha cirka 800–1 000 nya blodgivare per år i Halland för att klara att bibehålla vår blodgivarkår.
Den genomsnittlige nyregistrerade blodgivaren har dock förändrats. Förr var det en man – i dag är det en ung tjej som just fyllt 18 år och som vill göra en insats.
– De flesta som kommer hit har vänner som ger blod, eller så känner de någon som fått ta emot blod, säger Carina Johansson.
I nuläget råder det jämvikt, men nya blodgivare välkomnas fortfarande. En blodtransfusion är fortfarande komplex. Blodtyperna mellan givare och mottagare måste stämma överens och de olika beståndsdelarna har olika hållbarhet vilket exempelvis kan gör tillgången på blodplättar sårbar.
Samtidigt fortsätter forskningen att pumpa ut nya blodmöjligheter. Martin L Olsson, överläkare och forskare på transfusioner vid Lunds universitet deltog i det forskarteam som för ett par år sedan upptäckte helt nya enzymer i blodet. Förhoppningarna väcktes, att kunna skapa ett O-blod, ett slags universalblod som skulle fungera hos alla mottagare.
– I princip vet vi hur man kan ”tvätta” blodet och skölja det från de olika blodgrupperna. Men i praktiken krävs först stor klinisk forskning och för det krävs det backning från större företag, säger Martin L Olsson.
Om metoden blir verklighet kan man ”spara” mycket blod, som i dag kasseras. Men drömscenariot – att framställa blod på syntetisk väg tycks fortfarande fjärran.
– Det finns syntentiskt blod som redan har testats, och det kan ha sina fördelar vid akuta transfusioner för att snabbt få cirkulation på syret, säger Martin L Olsson, som dock inte vill kalla det för en fullvärdig blodersättning.
Det syntetiska blodet håller nämligen ännu inte lika bra kvalitet, menar han.
– Mitt budskap är att blodgivaren lär fortsätta ha sin viktiga roll. Blodgivarna är navet i vårt maskineri, och de lär fortsätta vara det en lång tid framöver.
, chef för blodgivningen i Halland
Enligt en myt fick påven Innocentius VIII den första blodtransfusionen någonsin år 1492. Blodet ska ha kommit från tre pojkar – och alla fyra ska ha dött.
1628 upptäckte den engelske fysikern William Harvey blodcirkulationen. Därefter började det experimenteras med blodtransfusioner.
1665 genomfördes den första framgångsrika blodtransfusionen i Oxford – mellan två hundar. Därefter gavs djurblod till människor, med ett negativt resultat. Många dog och blodtransfusioner förbjöds .
I början av 1800-talet förstod man att givare och mottagare måste vara av samma art.
1818 genomfördes den första lyckade blodtransfusionen mellan två människor.
I samband med första världskriget upptäckte man att genom tillsätta ämnena citrat eller oxalat kunde hindra blodets koagulering vid tappningen.
1940 upptäcktes Rh-systemet och blodtransfusionerna blev mycket säkrare.
1970 utvecklade professor Claes Högman i Uppsala systemet för att tappa blod i dess olika beståndsdelar.
Källa: geblod.nu
... vara mellan 18 och 60 år.
... väga minst 50 kg
... vara fullt frisk.
... kunna legitimera dig och ha ett svenskt personnummer.
... förstår och talar svenska.
... nyss tatuerat eller piercat dig – då får du vänta i sex månader.
... tagit droger som exempelvis narkotika eller anabola steroider.
... nyss haft sex med en ny partner.
... nyligen varit ute och rest. Beroende på var du åkt bör du avvakta en tid innan blodgivning.
... varit sjuk. Beroende på vilket sätt du varit sjuk måste du avvakta en tid innan du ger blod.
... är eller har varit smittad med gulsot eller hiv.
... är gravid. Nio månader efter förlossningen är det fritt fram att lämna igen.
Källa: geblod.nu
1. Inför blodgivningen:
Fyll i en hälsodeklaration.
Visa legitimation.
Bli intervjuad om din hälsostatus.
Lämna blodprov för att kolla blodvärdet, blodgrupp och utesluta gulsot, syfilis, hiv och HTLV +II.
2. Så går blodtappningen till:
Du sätts i en bakåtlutad stol och sköterskan sätter i en nål som tappar över blodet i en påse.
När 4,5 deciliter blod har tappats avslutas tappningen.
Efteråt – plåster på såren och en stunds vila över en fika.
Hela processen tar cirka 30 minuter, själva tappningen i sig 10 minuter.
3. Det här händer med blodet efteråt:
Blodet centrifugeras och separeras i tre delar – röda blodkroppar, röda blodplättar, trombocyter och blodplasma.
De röda blodkropparna förvaras i kylskåp – i högst 42 dagar.
Blodplättarna (trombocyterna) måste ”vaggas” i rumstemperatur och har minst hållbarhet. De klarar max sju dagar.
Blodplasma – färsk håller i 14 dagar, fryst i 3 år
4. När blodet tar slut:
Blodet hämtas i de allra flesta fall från närmaste blodbank, men vid stora olyckor måste det ibland fraktas mellan städerna.
Det finns vissa speciella typer av blod, exempel bestrålat blod, som inte finns i Halmstad.
Det hämtas in från Lund.
