Kvarnen anlades på 1700-talet av Stjernarps gods. Den ägs i dag av Christine Reimertz och hennes familj, ättlingar till den mjölnare som vid mitten av 1800-talet övertog kvarnanläggningen.
Henna pappa, Gunnar Larsson, lät kvarnstenarna mala sista gången 1972. Efter det håller maken, Per Reimertz, anläggningen vid liv med ett minikraftverk. Det ger inte mycket inkomster.
– Men det hjälper till att hålla byggnaden i stånd. Jag har gjort mycket för att bevara kvarnen, säger Per Reimertz.
Länsantikvarierna har gång på gång uppvaktat dem för att få anläggningen byggnadsminnesförklarad.
– Jag har nekat eftersom vi då förlorar bestämmandet över hur kvarnen och alla inventarierna ska bevaras. Jag vill ta det ansvaret själv.
Vid Gullbrannakonferensen nyligen användes Genevadsån som ett exempel på åtgärder som har gjorts i ett halländskt vattendrag och på vad som återstår att göra.
– Sedan kalkningarna mot försurning inleddes 1993 har Genevadsåns vatten blivit bättre. Vandringsvägar för fisk som har byggts har gjort att laxen nu tar sig mycket längre upp i vattendraget, säger Petra Bragée, från beredningssekretariatet vid länsstyrelsen i Halland, som samarbetar med Vattenrådet.
Hon pekar på att ån nu behöver en bättre tillsyn för att komma vidare mot en tillräckligt god vattenstatus. En del i detta är att alla dammar, kvarnar och kraftverk skaffar sig miljötillstånd med precisa villkor för verksamheten.
Hanna Tornevall, biträdande vattenvårdsdirektör för Västerhavet, verifierar:
– Alla verksamheter behöver ha tillstånd. Det krävs för att vi ska kunna ställa krav på åtgärder som gör att fiskar kan simma upp och ned i vattendragen och ut i havet.
Det här kan sätta käppar i hjulet för Tönnersa kvarn. Verksamheten har tills nu fått finnas vid ån med stöd av bestämmelserna om ”urminnes hävd”. Det är en rätt som i ett par vägledande domar från 2012 har urholkats, då man funnit kraften att vid anläggningarna flyttats från kvarn till elproduktion och att det har juridisk betydelse.
En process hos mark- och miljödomstolen, även för minsta minikraftverk och kvarndamm, kostar enligt beräkningar minst en halv miljon kronor i utgifter.
–Det har jag inte råd med. Jag får i så fall lägga ned alltihop, säger Per Reimertz.
– Jag har inget emot fisket, tillägger han, och jag gör allt vad jag kan för att olika fiskar ska trivas här. Här finns vandringsväg och jag har genom åren fört en diskussion med fiskerienheten om hur vi ska utforma en smoltränna för unglax som vi gå ned, men inget har beslutats ännu.
Hanna Tornevall medger att prövningsprocessen kan innebära en betydande kostnad och länsstyrelsen i Västra Götaland har föreslagit att regeringen bör se över möjligheten med en förenklad prövningsprocess för äldre anläggningar.
– Men vi vet inte vad som händer på den fronten. Därför får vi hålla oss till det som är nu.
Sven-Eric Vänneå, ordförande för Hallands vattenkraftförening, tycker att detta år orimligt.
– Detta slår ut alla småkraftverken. De kommer att få stänga och dammarna kommer att rivas, säger han.
I Vattenmyndighetens åtgärdsplan pekas också de mindre anläggningarna ut som ett problem. De 580 vattenkraftverk i västra Sverige som har en effekt på mindre än 1,5 megawatt. De är en ”viktig orsak till att problemen med fysiskt påverkade vattendrag är så stort i Västerhavet”, skriver man i det nya förslaget.
