Nina har lidit av psykisk ohälsa i nio års tid. Panikångestattacker och depressioner har varit ständigt återkommande inslag i hennes liv.
Det var när hennes dåvarande stödkontakt på vårdcentralen slutade i början på året som Ninas kamp för adekvat vård tog sin början.
I väntan på att få en ny kontakt uppsökte hon akutpsykiatrin. Där träffade hon en läkare som satte henne på väntelista till en neuropsykiatrisk utredning då bedömningen gjordes att hennes problem eventuellt kunde förklaras med en autismdiagnos.
I väntan på denna utredning erbjöds hon ingen regelbunden kontakt i vuxenpsykiatrin utan hänvisades till sin vårdcentral. På vårdcentralen fick hon efter ett par månader en ny kontakt, men inte som tidigare med samtal varje vecka, utan mer glest utspridda samtal, en gång i månaden.
– Och då har jag inte fått någon hjälp som jag kan använda mig av utan har bara fått spy ut mina problem. Det har inte varit en dialog eller något tydligt mål eller riktning på behandlingen. Det har det egentligen aldrig varit, berättar Nina.
Under våren har hon i akuta lägen vid upprepade tillfällen vänt sig till akutpsykiatrin.
– Men jag har inte fått någon hjälp där. De har mest sagt att ”det blir nog bra” och hänvisat mig tillbaka till vårdcentralen.
Under hela våren har hon lidit av återkommande panikångestattacker samt varit deprimerad.
– Men på vårdcentralen har de bara sagt att de inte vill göra någonting innan utredningen är färdig, berättar hon.
Nina har fått olika besked om när utredningen kan genomföras. När hon fick informationen att det kan bli först i slutet av året fick hon nog.
För att snabba på processen har hon själv fått söka information om hur hon kan gå tillväga.
Våren har kantats av ständig kontakt med patientsäkerhetsnämnden, personligt ombud för personer med psykisk funktionsnedsättning samt vårdgarantiservice.
Vårdgarantin garanterar att en vårdtagare får ett första besök i psykiatrin inom 90 dagar. Det var i kontakten med vårdgarantiservice som hon efter många samtal fick träffa en psykolog på en privat klinik på annan ort som genomförde utredningen.
Nu väntar hon på svar och det är fortfarande oklart om vad som ska ske härnäst.
– Jag önskar att jag hade fått någon hjälp under tiden men det känns som man hela tiden blir motarbetad. Man kravlar sig upp ur en grop för att få hjälp när man mår dåligt och när man kommer till vårdcentralen eller vuxenpsykiatrin är det som att de bara knuffar tillbaka en ner igen, säger hon.
Fotnot: Nina heter egentligen något annat.
