Men hålvägarna är ändå, trots bristen på dateringar, ett vittnesbörd om var människor har färdats i det förflutna. I en tid då kartor inte fanns och som i dag visar oss var by-, socken- och landsvägarna gick i landskapet.
De visar också att människors vägstråk ibland har gått annorlunda än i nutid.
Som exempelvis i skogarna öster om Kvibille. Varför finns det där, i ett område i det nyligen bildade naturreservatet, en sådan koncentration av hålvägar?
De tycks i sin sydliga riktning vilja sträcka sig mot en enda gemensam punkt: Biskopstorps kungsladugård – den gård vilken på 1600-talet var försörjning för Halmstads slott och dess landshövding. Det är en ledtråd.
– Kronan har ägt marken ända sedan medeltid. Det fanns bokskog här redan då. Av virket kunde man göra laggkärl och i Biskopstorp höggs bok under 1700-talet för tillverkning av silltunnor. Sillstimmen nådde vissa år kusterna i stora mängder. Jag tror att hålvägarna, åtminstone från 1600-talet och framåt, nöttes av transporter för bok i stora mängder.
Min ciceron är Bengt Johnsson, naturvårdstjänsteman på länsstyrelsen. Vi vandrar längs ett stråk av hålvägar i södra delen av Biskopstorps naturreservat, en bit från den plats på kartan som kallas för Skogsstugan.
– Titta där, säger Bengt och pekar. Där går en annan hålväg parallellt. Förmodligen bytte man när det blev för blött och lerigt.
Vi tar oss ned för höjderna och hålvägarna blir då både tydligare och djupare.
– Här sköljdes jorden lättare bort av regnet.
Bengt Johnsson och övriga som jobbat med Biskopstorps 900 hektar stora reservat, ett av de större i södra Sverige, har anlagt sju vandringsleder i naturområdet.
Två av dem kallas Hålvägsslingorna, 1,5 respektive 3,5 kilometer långa. De ger inte bara möjlighet att se och upptäcka hålvägar. Bitvis går man också i dem.
– Det är kanske kontroversiellt. Men vi kollade med Kulturmiljö Halland. Spontant var de tveksamma. Men sedan sa de ja.
Vandrande reservatsbesökare svarar därmed för ett naturligt ”underhåll” av några av hålvägssträckorna i Biskopstorp, som i enskilda avsnitt kan vara uppåt 180 meter långa.
I västra delen, mot Suseåns dalgång, finns några av naturreservatets mest imponerande. Hålvägar som varit förbindelser mellan byar, som exempelvis Gisslabol och Knaggared. Andra anknyter till fossil åkermark som upptäckts vid arkeologiska inventeringar på senare tid.
Det tyder på att dessa hålvägar började nötas redan under tidig medeltid, för runt 1 000 år sedan.
En hålväg är en stig, som användes under medeltiden och in på 1700-talet. På dessa färdades de resande till fots eller till häst. Genom århundraden av slitage har marken nötts till formen av en utsträckt grop.
Hålvägar upptäcks lättast i backsluttningar, där erosion av regnvatten också inverkat och gjort dem djupa.
Hålvägar kan delas in i två typer. Först de V-formade. Sedan de U-formade som under en period även använts för vagnar och kärror.
Flera faktorer påverkade var ridstigarna gick förr – om det var torrt eller lerigt eller kanske sjöar som vintertid skänkte genvägar över isarna. Vid vårflod kunde bäckar och åar vara svårpasserade vilket skapade omvägar.
