Äskhults by – Julias andra hem

Favorit nr 1

1888 – eller om det står 1889 – har han och hans pappa ristat in sina initialer i en stenplatta och det är så fint, tycker jag. Precis som dagens människor ville de tala om att 'vi har funnits, vi har levt våra liv här och vill att ni som kommer efter ska få veta det'.

Derras är för övrigt den enda gården i byn som inte är döpt efter en person, utan derras betyder ”grannens gård”. Där bodde Gottfrid Pettersson ända fram till 1964, då han dog i tuberkulos, 68 år gammal. Han var den sista bofasta invånaren i Äskhult.”

Favorit nr 2

Vävstolen ”I Jönsas gård är inredningen från 1700-talet. Då handlade allt om funktion och nytta, ingen hade råd att dekorera eller smycka sitt hem. Huset är inte det ursprungliga, utan är hitflyttat för att ersätta den byggnad som brann ner 1953. Då bodde ett äldre syskonpar i gården, Anna-Britta och Johannes. Den här dagen hade Anna-Britta bakat och lagt vedklabbarna i en vattenhink, men på något sätt rymde en gnista – och det räckte.

Gottfrid uppe i Derras hörde märkliga ljud, rusade ner till Jönsas och lyckades få ut syskonen. Men allt gick förlorat, utom den här vävstolen, som stod i ladugården intill. Den berättar om textilberedningen, som var en viktig sidoinkomst för bönderna på 1700- och 1800-talet. Kvinnorna vävde och sedan vandrade de i två dagar – barfota för att inte slita på sina finskor – till marknaden på Gustaf Adolfs torg i Göteborg. Märk väl att det var kvinnorna som skötte försäljningen, för då visste man att pengarna kom ordentligt tillbaka hem – männen hade en benägenhet att slarva bort dem på nöjen…”.

Favorit nr 3

Bröderna var verkliga original, och längre fram vägrade Albin flytta från Göttas, trots att han hade förlorat synen och inte klarade sig själv. Till slut fick man honom till ett ålderdomshem, genom att lura honom att han skulle få träffa en politiker som skulle kunna hjälpa honom ekonomiskt.

Inventarierna i Göttas är från 1800-talet och här kan vi se hur Sverige har fått det bättre, jämfört med århundradet innan. Med freden, vaccinet och potatisen kom ett ökat välstånd och även bönderna kunde pynta sina hem med blommor, gardiner och tavlor.

Men livet var fortfarande tufft och missväxtåren i slutet av 1860-talet gjorde att den stora emigrationen kom igång. Hälften av invånarna i Äskhult reste till Amerika. I slutet av 1800-talet bodde 35 personer i byn och torpen runt omkring. Drygt 30 år senare hade 15 av dem, framför allt de unga, utvandrat. Vissa av dem kom dock tillbaka – som Aron och Albin…”.

Favorit nr 4

Mökebullen ”Mökebullen, eller mögebullen, är en vetebulle med russin och kardemumma. Den finns i vårt kafé, bakas efter ett gammalt recept och har sin egen historia: I juletid brukade drängarna här i trakten åka runt hos bönderna och mocka i deras ladugårdar. Enligt traditionen skulle de få en mögebulle och en sup när de var klara – och om de inte fick det kastade de tillbaka skiten igen.

Namnet kommer alltså av 'mög, mocka' och att bullen var så populär beror på att den var bakad av vete. Det ansågs som ett lite finare sädesslag – annars odlade man mest korn, råg och havre.”

Favorit nr 5

Diamant är en viktig del i arbetet med att återställa markerna runt Äskhult så att de ser ut som de gjorde i början av 1800-talet. Här finns betesdjur som håller landskapet öppet och i stället för traktor är det hästarna som drar när det ska sås och harvas. Det höga gräset klipps med lie och inte med motorklippare – och så vidare.

Det är våra museibönder, varbergarna Thomas Carlsson och Jessica Bergqvist, som driver lantbruket enligt gamla metoder. Det är väldigt fascinerande att se hur rödlistade växter kommer tillbaka och hur mycket bin, humlor och fjärilar det finns här nu. Jag inser givetvis att vi inte kan vrida klockan tillbaka och driva jordbruk som förr i tiden, men det är viktigt att den här kunskapen bevaras – tillsammans med allt annat vi vet kan vi lägga pusslet om hur våra förfäder levde.

Det är så häftigt att se samspelet mellan Diamant och Thomas och Jessica. När de säger 'backa', då backar han direkt. Hela hästen utstrålar trygghet, vänlighet och en vilja att hjälpa till. Han är ett ton ren snällhet.”

Favorit nr 6

Jag är ju etnolog och det är tack vare min utbildning vid Göteborgs universitet som jag blev guide i Äskhult. I en av kurserna ingick ett besök här och jag blev förälskad direkt – trots att det spöregnade hela dagen. Det var så märkligt att lämna den larmande staden och mindre än en timme senare kliva in i en helt annan värld, i en annan tid. Så jag mejlade och frågade om de behövde en guide och på den vägen är det.

Nu jobbar vi hårt för att få hit besökare i alla åldrar, tidigare har vi haft många lite äldre som redan har ett intresse för lokalhistoria. Vi har barnaktiviteter och evenemang – plus att vi har fyra fina vandringleder i området. Att vandra är gratis, däremot är det ett litet inträde till byn – 50 kronor för vuxna och 25 för barn – för att vi ska kunna driva och bevara byn.

I år är det min tredje sommar i Äskhult och jag lär mig hela tiden nya saker, om djur, växter, gamla redskap, byggnadsvård, om släkter och människor som levde här – ja, det finns hur mycket som helst. Jag tröttnar aldrig, det här har blivit mitt andra hem.”

TEXT

Ulrika Ahlberg

ua@hallandsposten.se