Filmrecension: "Gone girl"

Nick och Amy Dunne har det perfekta förhållandet. De ska aldrig bli som alla andra trista par. Men så raseras deras obekymrade New York-tillvaro och de tvingas flytta till en håla i Missouri.

ANNONS
|

Hela livet tar en mörk och destruktiv vändning och plötsligt försvinner Amy från hemmet. Nick blir snabbt misstänkt. En polisutredning tar vid, liksom en tidsenlig mediecirkus.

Att ge sig in och resonera mer kring handlingen och en del av de faktiskt kontroversiella idéerna i den här hyfsat trogna filmatiseringen av Gillian Flynns deckare är som att balansera på en vass egg över ett stort spoilerhav.

Det låter sig inte göras men det går utmärkt enkelt att konstatera att filmen är en spännande nagelbitare med minst en rejäl räv bakom örat.

Regissören David Fincher är dokumenterat bra på att skapa skickligt kalkylerade ilningar längst ryggraden, det har han bevisat många gånger sedan den där budbilen levererade ett oväntat paket till Brad Pitt ute i ingenstans i slutet av "Seven".

ANNONS

Även om pulsen stiger då och då även nu jobbar han i "Gone girl" mer med krypande obehag. Genomgående brukas ett mystiskt halvdunkel som lämnar oroväckande skuggor. Tillsammans med Trent Reznors och Atticus Ross ambivalent träffsäkra musik (de fick direktiven att skapa ett slags perverterat spa-klinkande) smälter ljud, bild och skådespeleri i toppklass av Rosamund Pike och Ben Affleck samman till en motsägelsefull Fincher-fest, som får det att svindla i magen.

"Gone girl" blir säkerligen en välförtjänt framgång men samtidigt är det svårt att inte längtansfullt titta tillbaka på de filmupplevelser som Fincher har levererat tidigare i karriären. Det är kanske orealistiskt att fortsätta kräva kreativa höjdpunkter som "Seven", "Zodiak", "Fight club" och "Social network" men visst vore det kul om han nästa gång kunde bända sig loss från bästsäljarhyllan för att riktigt ge oss vad vi tål.

ANNONS