Just norr om stan, mellan kustvägen Falkenberg–Glommen, Sanddynevägen och havet, finns en smal, lite märkligt inklämd markremsa. Den sträcker sig några kilometer mellan Lövstavikens nedlagda soptipp i söder och reningsverket och det avställda avfallsverket i norr.
Där ligger Stafsinge strands stugby, som alltid setts som Skrea strands kusin från landet. Dessutom finns en ostrukturerad blandning av nytt och gammalt, faluröda torpidyller och nyfunkis i glas och putsfasad, året runt- och fritidshus.
En del av de boende är kvar med släktrötter till när sjö, hamn och fiske gav maten på borden på en blåspinad mager kuststräcka. Andra har med ansamlat kapital från andra näringar skapat sina retreats. En tid skulle lediga tomter i området vara lockbeten för utsocknes entreprenörer som ville göra kommunen den äran.
Gemensamt har kustborna, när de vänder blicken rätt, en sällsynt betagande vy över halländska strandängar och hav.
Bakom ryggen har de däremot Smedjeholms industriområde, planlagt för verkstäder och verksamheter fram till deras tomtgränser, nästan. Endast vägen, och cykelbanan där cykelturister på Ginstleden ska lockas till uppehåll i Falkenberg, skiljer dem åt.
Under årens lopp har upprorsflaggor hissats. Tidigare handlade det om stank och störningar från soptipp, reningsverk och avfallsverk som aldrig gav den bördiga mull som var målet.
Senare har det handlat om planer på vindmölleparken på Skottarevet som hamnar i en ännu obruten horisontlinje, närmare land än på något annat ställe längs hela Hallands kust. Det har också alltmer handlat om kommunens planering och hantering av sitt långsamt växande industriområde.
Nu hissas fanan igen, av en med tidsperspektiv. I slutet av 1960-talet köpte Rolf Hermansson sin sommarstuga. Sedan engagemanget i familjekoncernen trappats ned har han och hustru Vanja blivit falkenbergare året runt.
– Vårt engagemang för att få Falkenbergs politiker och tjänstemän att förstå vilken tillgång de har i den här kuststräckan har funnits alla år, säger Rolf Hermansson.
Namninsamlingar har gjorts, politiker har vallats runt i valrörelser och talat om bot och bättring. Ett kommunråd, numera politiskt maktlös, lovade till och med att verka för den industrifrizon strannaborna bad om.
– Jag bad kommunen att få köpa allt som var kvar av industrimark ner till stranden. Det skulle jag få men om inte industrilokaler stod på plats inom två år hade köpet gått tillbaka, säger Rolf Hermansson.
Kravet på omtänkande från industrier till bostäder för marken närmast kustvägen mellan Falkenberg och Glommen finns kvar.
– Vilken annan kommun som helst skulle jubla över bostadsmark så nära havet – men inte Falkenberg, säger Rolf Hermansson.
Mer näraliggande är hans och Smedjeholmsgrannarnas andra önskemål:
Trädridåer runt gamla avfallsverket och Återvinningscentralen Sandladan, och städning, skötsel och renhållning värd namnet längs gatorna och andra gemensamma miljöer.
– Det här är stora infarter till Falkenberg, snart med stor turisttrafik. Om inte annat borde det vara rent och snyggt. Det är en nonchalans som signalerar att vi inte välkomnar turisterna. Har vi råd med det? undrar Rolf Hermansson.
I en skrivelse, ställd till kommunchef Rolf Landholm, har han begärt besked om brist på besked efter tidigare kontakter, och ger en ny signal om att man anser att skötseln är sämre än någonsin.
Rolf Landholm har avböjt att nu kommentera i HN.
