Till den journalistiska historien hör berättelsen om den rubrik som journalisten Gösta Ollén på Expressen satte vid statsminister Per Albin Hanssons oväntade död 1946: ”Per Albin död. Kungen i tårar.”
– Har du täckning för den? undrade chefen.
– Tror du kungen dementerar? svarade Ollén.
Så kan det vara, att ett påstående ibland bara vilar på den bräckliga grunden att det i alla fall inte kommer att dementeras.
Så när tåget söndagen den 5 augusti 1917 stannade vid perrongen i Falkenberg, med kung Gustaf V ombord och på väg till Sofiero, så är det ju inte alldeles säkert att journalisten for med sanning när han konstaterade: ”Under tågets uppehåll stod konungen hela tiden i vagnsfönstret och beskådade med synbart intresse allt som från hans synpunkt kunde iakttas av detta lilla fagra samhälle.”
Var kungen verkligen intresserad av utsikten över fagra lilla Falkenberg? Nåväl, han skulle i alla fall aldrig dementera.
Vad var det i så fall han fick se? En stad som för stunden härjades av en difteriepidemi, där just ett dödsoffer hade skördats:
”Det var en 9-årig flicka som införts från Bölse i Morup. Föräldrarna hade ej anmält sjukdomsfallet för provinsialläkaren utan dröjt med att söka läkarvård till i sista stund. Då barnet infördes hit var det så svårt angripet att det ej stod att rädda.”
På höstkanten sköts skolstarten upp två veckor, för att epidemin skulle hinna klinga av och inte spridas vidare när eleverna samlades.
Vad kunde kungen mer betrakta? Att de ansvariga på Järnvägshotellet var kallade till rådhusrätten, anklagade för att ha serverat sprit till redan överförfriskade, ett brott mot lagen.
Men handlare Larsson framträdde till hotellets försvar:
”Larsson som spisat på hotellet en månads tid hade vid omnämnda tillfälle, veckan före midsommar, iakttagit att tre typografer, av vilka två voro berusade, beställt dryckesvaror å kaféet men blivit vägrade. Vittnet hade ej märkt några som helst olagligheter vid serveringen å hotellet.”
Falkenberg var också en stad som i likhet med andra präglades av nödårens ransoneringar och varubrist.
När hösten sedan kom med en första septemberstorm så hade Karl Isaksson i Boberg rott ut på havet för att jaga säl utåt Marstenshållet.
Hans bror anmälde honom saknad vid lotsstationen, när Karl inte var hemkommen dagen därpå. Men där fanns ingen som vågade gå ut med lotsbåten i den höga sjön. Och räddningsstationen i Stafsinge var för tillfället obemannad eftersom de frivilliga räddarna, samtliga fiskare, låg ute till havs sedan en tid och fiskade sill. Några fiskare i Falkenbergs hamn tillfrågades, men tvekade i det längsta eftersom det var bränslebrist. Men med löfte om bränslepåfyllning av skeppsmäklare Sven Boman så gick man ändå ut med motorbåten Göta för att se om Karl Isaksson, som man hoppades, hade räddat sig iland på den lilla ön Marsten.
”Efter stora ansträngningar hade man lyckats komma fram i lä om Marsten. Emellertid voro brottsjöarna så svåra, att båten ovillkorligen skulle ha krossats i bitar. Man såg mannen stå uppe på Marsten men kunde ej landa utan måste återvända och uppgiva räddningsförsöket.”
Det dröjde två dagar innan en rekorderlig räddningsbåt tog sig ut till Marsten en tidig morgon.
Då hade Isaksson tröttnat på uteblivna räddare och hade själv lyckats ta sig in till stranden i sin delvis sönderslagna eka.
Det var inte alldeles lätt att bli räddad 1917. Med den slutsatsen tar denna tillbakablickande artikelserie farväl.
FAKTA: Difteri
”Dödligheten är 5–10 procent bland dem som drabbas av luftvägsdifteri. Sjukdomen var vanlig i Sverige i början av 1900-talet och dödade årligen tusentals barn, men tack vare förbättrad hygien och allmän vaccination är difterifall numera mycket ovanliga i Sverige. Många fall rapporteras dock fortfarande från länder med låg vaccinationstäckning. Difteri orsakas av en bakterie vilken kan bilda ett toxin (bakteriegift) som kan skada många av människans organsystem.”
Citat från Folkhälsomyndigheten
