Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/4
ANNONS ▼

Ebbas liv vändes upp och ner över en natt

Hon är 17 år och idrottare på elitnivå. För en månad sedan tog hon SM-guld med Falkenbergs RK. En vecka senare förändrades Ebba Einarssons liv helt när hon över en natt blev förlamad.

De sterila väggarna på Sahlgrenskas universitetssjukhus vägs upp med löst utplacerade gröna palmväxter och några färglada tavlor. Kontrasten blir ännu tydligare mellan den stela sjukhusmiljön och den självsäkra 17-åringen från Falkenberg som sitter framför oss. Som bara för en månad sedan vann SM-guld. En vecka efter guldet drabbades Ebba Einarsson av en ovanlig blödning i ryggmärgen och dagen efter var hon förlamad från naveln och neråt.
– Jag tänker inte sluta hoppas trots att läkarna säger att det inte finns någonting att göra. Jag är en vinnarskalle, jag kommer inte ge upp förrän jag är i mål, säger Ebba.

Den 8 juli vändes livet upp och ner. Ebba kom hem sent på kvällen efter en lång arbetsdag. Med molande värk i ländryggen och trötthet i benen tänkte hon att hon bara behövde vila. Hon försökte somna men smärtan spred sig och hon kände hur benen började domna bort. Klockan 02.00 åkte Ebba och pappa Johan till Halmstads sjukhus där de fick stanna över natten. På morgonen vaknade Ebba av att hon först kände en isande känsla av smärta i vänsterbenet. Känseln var då fortfarande kvar men hon kunde inte röra det.
– När jag vaknade var jag var bara jätterädd, jag ville inte somna om för att jag var rädd att det skulle hända samma sak med andra benet. Jag ville inte tro på det, säger hon.
På kvällen började även högerbenet försvinna. Magnetröntgen och ryggmärgsprov togs och läkarna trodde det var Gulliane Barres syndrom. En nervsjukdom som slår ut hela kroppen, men där chans till återhämtning finns. Men i Ebbas fall visade det sig vara en ovanlig blödning i ryggmärgen.
– Jag förstod inte att en blödning kunde göra så mycket skada. Jag undrade om det var någonting jag har gjort. Det känns som det hade varit lättare att acceptera om det hade varit något konkret, om jag hade råkat ut för en olycka men det här uppstod bara från ingenstans.

Läkarna säger att blödningen har uppstått från en missbildning i ett blodkärl, kavernom, och är troligtvis är medfött. 
– Det är ingenting som hade gått att förutse. Sedan finns det inte så mycket forskning i Sverige inom just det här området, säger pappa Johan.
Ryggmärgsblödning är vanligt i olycksfall där utgången kan leda till förlamning men det som hänt Ebba, att det uppstår en blödning i en kärlmissbildning och att det sitter där det sitter, är väldigt ovanligt. Ebba fick höra att det kanske drabbar två-tre personer på en miljon.
– Så man kan ju säga att jag dragit en nitlott, säger hon och skrattar. För trots att blödningen tagit hennes förmåga att röra sig fritt så har det inte tagit hennes starka psyke. Hon tänker inte ge upp.
– Har du också en Panthera? En man i rullstol passerar Ebba, hon ser förvånat på honom. Han pekar på rullstolen.
– Jaha, det kanske jag har. Jag vet inte riktigt, jag fick den för bara några dagar sedan. 
Dan Wallin skrattar och frågar om han får slå sig ner bredvid Ebba. 
– Nog sitter du som en idrottare i den i alla fall, rak i ryggen, tränar du eller?

Dan Wallin hamnade i rullstol för 20 år sedan när han råkade ut för en motorcykelolycka. Han har tävlat i både basketlandslaget och tennislandslaget, bland annat OS i Rio.
– Träningen var den som hjälpte mig att komma tillbaka. Idrotten gör väldigt mycket, så du får inte tänka att det är över ännu, säger han.
Det glimmar till i Ebbas ögon när Dan pratar, hon ser en ny utmaning. Även om Ebba aldrig kommer kunna gå igen kommer inte det stoppa henne från att satsa högt i idrotten. Vare sig det blir innebandy, basket eller något helt annat.
– Jag får väl testa något nytt då om jag inte kan komma tillbaka till rodden. Men jag tänker inte sluta kämpa. Det gäller att ha det där lilla hoppet kvar.
Familjen är inte nöjda med läkarnas uttalanden om att det inte finns någonting att göra. Johans syster Karolina Svensson skrev ut ett meddelande på facebook där hon vädjade om hjälp från neurokirurger. Inlägget har delats 800 gånger och det har kommit in svar och tips från läkare över hela världen.
– Vi har bland annat fått från läkare i Australien och USA som vill att vi skickar röntgenbilderna för de tror inte heller att det är hopplöst. Vi nöjer oss inte utan en ytterligare undersökning från andra läkare, säger pappa Johan Svensson.
– Vi har bara fått höra att vi inte ska hoppas för mycket. Vi köper inte det. Vi förstår att de inte vill inge falska förhoppningar men det är inte det man vill höra i en sådan här situation, säger mamma Louise Einarsson.

Kärleken till rodden väcktes hos Ebba för sju-åtta år sedan när hon fick testa rodd i skolan. Hon slog killarna i två årskurser över henne och sedan dess har hon vetat vad hon vill göra.
– Sedan var det ju den här också som fick mig att börja, säger Ebba och pekar på sin pappa. Det skulle inte förvåna mig om du tog med mig till rodden redan när jag var nyfödd.
Johan och Louise brister ut i skratt.
Hennes enorma viljestyrka har tagit henne långt. Redan som femtonåring blev hon erbjuden en plats i landslaget. Det märks att Ebba blir glad när hon pratar om rodden. Om att ge allt, tills kroppen blir helt utpumpad, om adrenalinet som sprider sig i kroppen inför ett lopp.
– Jag älskar känslan efter en träning, det går inte riktigt att beskriva. Sedan har jag extremt kontrollbehov så det kanske är därför jag gillar rodd. Man måste ha kontroll på sig själv, båten, styrka och teknik. Många olika sinnen ska gå ihop.
Mamma Louise berättar att Ebba har fått släppa på sitt kontrollbehov de senaste veckorna.
– Det har varit jättesvårt, jag känner mig så utlämnad. Jag har ju knappt kontroll när jag sitter och måste få hjälp att vända på mig. Men jag har fått hitta andra sätt att skaffa mig kontroll på, säger Ebba.
Föräldrarna Louise och Johan säger att de ska göra så att allting blir möjligt för sin dotter. Kanske får man hitta andra sätt att lösa det på. Alla tre är överens om att det bara är att försöka göra det bästa av situationen.
– Det här har öppnat upp en helt ny värld för mig. Och i allt det svåra så märker jag att alla runtomkring bryr sig och skickar kärlek. Det är det som har fått mig och får mig att fortsätta orka.

För trots att Ebbas liv vändes upp och ner på en dag så känner hon att det inte är någon idé att tycka synd om sig själv. Hon försöker i stället att tänka framåt och se hur hon blir starkare av detta.
– Jag har insett hur lätt det är att ta saker för givet. Bara en sådan enkel grej som en fungerande kropp. Vi letar problem och bråkar om småsaker i stället för att uppskatta det vi har i livet och människorna som finns i ens närhet.
Hon säger att det är viktigt att man tillåter sig själv att känna sig svag ibland. Vissa dagar känner hon sig jättestark och vissa dagar orkar hon ingenting. Hon vill uppmana till att visa varandra uppskattning, älska och ta hand om varandra.
– Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Jag vill inte att någon någonsin ska behöva vara med om det jag har varit med om. Det är konstigt att man ska behöva få en sådan käftsmäll för att vakna upp och inse det.

MEST LÄST