Cancersjuk hänvisas till äldreboende

– Det är så mycket jag vill ha gjort innan jag dör. Och jag tycker inte att min sista tid ska gå åt till att känna ångest över var jag ska bo, säger Minou Martini.

ANNONS
|

Hon är för många känd som den halländska jazzsångerskan, en kulturpersonlighet som 2011 kom med sitt senaste album, ”Witches Brew”.

– Det var alldeles innan jag blev sjuk, säger hon.

Hon drabbades av bröstcancer, har periodvis känt sig bättre. Men på senare tid har cancern spridit sig i skelett och lungor. Hon är numera rullstolsburen, i behov av smärtstillande mediciner och syrgas.

– Jag är för frisk för att få stanna här på palliativa avdelningen, men för sjuk för att kunna bo hemma.

– Hade jag vetat hur det skulle bli hade jag aldrig opererat mig från början. Det hade varit bättre att bara låta kroppen göra sitt, det hade gått fortare. Vad är vitsen med att förlänga våra liv, när man inte vet vad man ska göra av oss när vi har blivit för dåliga för att ta hand om oss själva, resonerar hon.

ANNONS

Hon vill berätta, för hon menar att fler befinner sig i samma osäkra läge. Just nu har hon en plats på den palliativa avdelningen i Falkenberg, regionens enhet med åtta platser som ger lindring i livets slutskede. Men där, i livets absoluta slutskede, är Minou ännu inte. Därför är hon där tillfälligt, i väntan på en annan lösning.

– Min prognos? Nej, den vill läkarna inte uttala sig om, men jag kan själv räkna ut att det kanske rör sig om ett halvår eller ett år, säger Minou Martini.

För ett par månader sedan gick det inte längre för henne att bo kvar hemma i bostaden vid Yngeredsfors. Visserligen hade hon stöd av hemtjänsten och av sina anhöriga, men andnöden gjorde att hon åkte ut och in på sjukhuset, en otrygg situation som väckte frågan: var ska hon bo? Kanske skulle hon kunna kräva en utredning om en komplettare handikappomsorg med assistans enligt Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS), men det är en utdragen process att ens få besked om hon omfattas av den lagstiftningen.

– Så jag erbjöds en plats på ett äldreboende i Falkenberg, men det fungerade inte. Jag behöver mer sjukvård än vad de kunde ge, säger Minou Martini.

ANNONS

Det finns ett annat dilemma i en sådan placering: Äldreboende är naturligtvis bra för sin målgrupp, äldre med demens eller mycket långtgående kroppsliga svårigheter. Minou Martini är 57 år, förvisso svårt cancersjuk, men med behov av samvaro och intellektuell stimulans som kan saknas där.

På det första äldreboendet fungerade det inte, så återigen är hon på den palliativa avdelningen – medan en placering på annat äldreboende förbereds för henne.

På socialförvaltningen i Falkenberg kan man inte kommentera ett sådant här enskilt ärende. Men ansvariga chefer menar, generellt sett, att problemet är tämligen sällsynt.

– De allra flesta yngre svårt sjuka klarar sig i hemmet med hemsjukvård och hemtjänst, säger Johan Klingborg, socialchef.

– Dessutom döljer sig en annan fråga i detta, och det är gränsdragningen mellan regionens ansvar för sjukvård och kommunens ansvar när någon anses färdigbehandlad, tillägger han.

Det här har tidvis varit en omdiskuterad fråga: att regionen med sitt sjukvårdsansvar och kommunen med sitt omsorgsansvar måste reda ut sina roller, så att inte den sjuka hamnar mellan stolarna.

Också Karin Fahlman, myndighetschef på socialförvaltningen, bedömer att problemet är sällsynt – men konstaterar samtidigt att det inte finns någon speciell kommunal boendelösning för yngre fysiskt sjuka. Äldreboende kan i enstaka fall bli ett alternativ för dem.

ANNONS

Och Minou Martini lever med den ångestladdade frågan om var hon ska bo.

HÖR AV DIG med synpunkter och erfarenheter!

Hör av dig till ordetfritt@hn.se eller mejla reportern: hakan.bergstrom@hn.se

Vad finns att berätta om liknande situationer?

Behövs det nya vård- och omsorgsformer?

ANNONS