– Det unika är samarbetet mellan klubbarna, näringen och kommunen, sa kommunrådet Östen Nilsson (C) när han en decemberdag 2001 presenterade idén om att Falkenberg skulle profilera sig som hästkommun.
– Falkenberg ska bli en magnet för hela Sverige när det gäller allt som rör hästar, sa en entusiastisk ordförande i en av kommunens ridklubbar.
Visst hände ett och annat i kommunen, nog fick hästnäringen på olika sätt en välbehövlig uppmärksamhet med bland annat en ”hästival” (festival med hästar) 2005. Men det blev inget ridgymnasium, hippocampus, och inte heller någon hästarnas avlivningsstation med tillhörande anläggning för blodcentrifugering.
Ja, ni läste rätt. Den sistnämnda tanken fanns.
Så här i efterhand, även om det var lite hysch-hysch när tanken introducerades hösten 2003, kan man spåra idén till zoofysiologen Olle Holmqvist i Lund, numera pensionär i Arlöv, en frifräsare i den vetenskapliga branschen, flitig skribent och forskare.
– Problemet var hela den administrativa apparaten, att vi måste få fram hästar med intyg om att de inte hade medicinerats under den senaste tiden, säger Olle Holmqvist i dag, 13 år senare.
I vetenskapens namn ville man inte sprida läkemedelsrester, och därför skulle råvaran, blodet, vara rent. Där var ett av de hästhoppshöga hindren. Och det fanns fler.
Olle Holmqvist var i alla fall initiativtagare med den vetenskapligt förankrade tanken att man genom centrifugering av hästblod skulle kunna särskilja och ta tillvara det som kallas buffy-coat, den mindre del av vätskan som innehåller huvuddelen av vita blodkroppar och blodplättar. Denna buffy-coat stimulerar celltillväxten och sätter fart på sårläkning. Råvaran skulle alltså kunna nyttjas och utvecklas i ett sårläkemedel för hästar.
– Och tanken kan tas ännu längre, förmodligen skulle man kunna använda grisblod på motsvarande sätt för att skapa sårläkemedel för människor. Det handlar ju inte om att tillföra människor något från djuren utan det är endast något som läggs utanpå skador och sår, säger Olle Holmqvist, alltjämt övertygad om möjligheterna.
Nå, den som läst så här långt – grattis! – undrar då naturligtvis hur hästblodet, själva råvaran, skulle kunna tillhandahållas i hästkommunen Falkenberg.
Där kom det andra benet i detta ostadiga bygge, nämligen skapandet av en station för en värdig mottagning, avlivning, blodtömning och begravning av gamla utslitna trotjänare – ett alternativ till att låta hästen gå iväg till slakteri eller få den avlivad hemma på gården.
Men hela idén var på väg mot avgrunden av ett tydligt skäl. Som samarbetspartner fanns ett uppfinnande bolag i Bohuslän som ville tillämpa sin nya metod på hästarna: promession. Det är en begravningsmetod som har marknadsförts som miljövänlig och som innebär att kroppen sänks i flytande kväve till en temperatur på minus 196 grader, vilket gör att kroppen blir glasskör så att den genom vibration kan pulveriseras, varefter kroppens vatten får ånga av. Kvar blir ett pulver som kan läggas i en nedbrytbar kista av majsstärkelse, för att snabbt gå in i kretsloppet.
Men metoden är ifrågasatt och ännu i dag har ingen enda kyrkogårdsförvaltning satsat på att pröva metoden vid mänskliga begravningar.
Så när näringslivschefen i Falkenberg konstaterade att anläggningen för hästar fick vänta på frystorkningens genombrott vid mänskliga begravningar, så var det dödsstöten för projektet som även på andra sätt var alltför innovativt för att kunna förverkligas.
Var anläggningen skulle ha legat? Någonstans i trakterna av Ullared.
Lite mer som bakgrund:Falkenberg utnämndes till hästkommun genom ett kommunpolitiskt beslut hösten 2002. Utgångspunkten var ett mindre utredningsarbete, en rapport från högskolan i Halmstad med titeln ”Hästen som motor i Falkenbergs kommun?”. Med 2 000 hästar i kommunen, 1 500 medlemmar i ridklubbarna och en aktiv hästnäring som genererade jobb, så kunde hästen möjligen ge en identitet och image åt kommunen.
Exakt när ”hästkommunen” upphörde kan diskuteras, den tynade bort som begrepp.
I ett studentarbete på Lunds universitet från 2007, en fallstudie av Falkenberg, så var slutsatsen att ”hästkommunen” snarare var ett splittrande än sammanhållande begrepp, närmast provocerande för personer med andra intressen. Slutsatsen var då att Falkenberg, med marknadsföringsexpertens definition, hade en ”svag image”.
STORSLAGNA PLANER. EN ARTIKELSERIE
För hästkommunen och dess innovativa idéer blir det ett gult ljus – för visst förverkligades en del tankegångar och den vetenskapliga ambitionen ska aldrig helt räknas ut.
Det här är alltså den tredje artikeln i HN:s serie om uppföljningar på storslagna planer i Falkenberg. Grandiosa idéer som förverkligats får grönt ljus, de som hänger i luften får gult ljus och de som skrotats eller inte gick hem får rött ljus.
