Döende sjöar i Halland

I Hallands inland finns mängder av sjöar där livet långsamt tynar bort. Försurningen har pågått i decennier, och den fortskrider ännu - fast centralbyråkraterna i Stockholm inte riktigt tycks begripa det.

ANNONS
|

I många år har Falkenbergs kommun ansökt om statsbidrag för att få kalka ett knippe sjöar i det ödsliga skogslandet mellan Älvsered och Gunnarp.

Staten säger blankt nej. Inga medel beviljas i dag till nykalkning av försurade sjöar.

Samtidigt proklamerar samma statsmakt att försurningsproblemen är på väg att lösas. År 2010 ska bara fem procent av landets sjöar vara försurade, och tio år senare inga alls.

Av allt att döma hoppas man i Stockholm att försurningsskadorna är på väg att självläka.

- Men det kommer inte att ske här, säger Ingemar Alenäs, kommunekolog i Falkenberg.

ANNONS

Brokaredssjön, Agnsjön, Saxesjön och Getbjörnasjön heter de fyra sjöar som kommunen förgäves bett att få kalka. Exakt hur de mår är det ingen som vet. Det hör nämligen till det kuriösa att de sjöundersökningar som görs nästan helt inriktas på kalkade sjöar.

Men området är bland de värst drabbade i landet. Surt regn har fallit i årtionden. Livet i och kring sjöarna blir allt mer utarmat, den biologiska mångfalden suddas ut.

Man vet också att fisken i okalkade sjöar i det här området brukar ha mycket höga halter av kvicksilver.

- Det är ett problem som kvarstår, säger Ingemar Alenäs.

På senare år har nedfallet av försurande ämnen minskat, som följd av minskade luftföroreningar, men inte alls tillräckligt.

- Nedfallet ligger fortfarande över den kritiska belastningsgränsen, säger Ingemar Alenäs.

Alltså: än i dag är det regn som faller över Hallands inland surare än vad naturen tål.

Dessutom är belastningen ojämn. Vid störtregn eller snösmältning kan särskilt mindre vikar utsättas för chocker.

- Där kan det bli väldiga svängningar som är mycket skadliga för det biologiska livet, säger Ingemar Alenäs.

Årtiondens nedfall har lagrat ett ofantligt förråd försurande ämnen i de omgivande skogsmarkerna. Även om luftföroreningarna skulle upphöra kommer därför läckaget från marken att orsaka fortsatt belastning i sjöarna under många decennier. De kommer inte att kunna tillfriskna av sig själva inom överskådlig framtid.

ANNONS

Men det är vad man tänker sig i huvudstaden. För några år sen aviserade regeringen kraftigt minskade anslag till kalkning, med motiveringen att utsläppen från industrierna i Västeuropa nu minskat påtagligt.

Resultatet blev ett ramaskri från naturvårdarna på Västkusten. Åratals försvar mot försurningen skulle spolieras om man plötsligt drog ned på kalkningen.

Protesterna fick effekt. Kalkningsanslagen ligger i dag på samma nivå som före den stora besparingsstriden. Men fortfarande gäller regeln att inga nya kalkningsprojekt får startas.

Samtidigt har regeringen dragit igång ett helt annat projekt - de nationella miljömålen, som, enligt propagandan, innebär att alla miljöproblem ska vara lösta år 2020.

Miljömålen är till antalet femton. Ett av dem utlovar "bara naturlig försurning".

Våren 1999 tog riksdagen ett principbeslut om miljömålen. Därefter har en mängd myndigheter ägnat sig åt att precisera dem och ange delmål. Det arbetet har sen sammanfattats i ett betänkande av Miljömålskommittén, som blev klart i somras. Avsnittet om försurning är fullkomligt förvirrat.

Enligt betänkandet är idag 20 procent av landets sjöar försurade. Redan år 2010 ska siffran ha minskat till fem procent, tack vare minskade utsläpp.

Miljömålskommittén ser försurningen som ett luftproblem, och blandar ihop försurande ämnen med andra utsläpp. Ett förbluffande avsnitt lyder så här:

ANNONS

"Det internationella samarbetet för att begränsa utsläppen av försurande ämnen är avgörande för att nå målen, särskilt eftersom så stor del av nedfallen kommer från andra länder. Framför allt krävs ett aktivt internationellt arbete för att minska ozonhalten i både tätorter och på landsbygden."

Det låter alltså som om man i regeringskanslierna i Stockholm har fått för sig att ozon är försurande!

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att Falkenbergs kommun inte får några pengar för att kalka sina döende sjöar, trots att det rimligen är enda sättet att nå femprocentsmålet. Landets regering har helt enkelt bestämt att sjöarna ska läka sig själva.

- Det kommer inte att ske här, säger Ingemar Alenäs.
ANNONS