Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bosnien tio år efter Daytonavtalet

    Det är tio år sedan Daytonavtalet för fred i det forna Jugoslavien blev klart. De förhandlingar som ledde fram till avtalet fördes under tre veckor på en flygplats i Dayton i Ohio i USA. Själva undertecknandet skedde dock i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Avtalet markerade slutet på kriget som kostat hundratusentals människor livet.

    Efteråt hittades massgravar som vittnade om den ofattbara brutalitet som människor utsatts för. Dessutom hade många andra åsamkats stort lidande på grund av kroppsskador och förödda hem; många människor hade tvingats på flykt. Kriget var slut men det var långt till vad som skulle kunna kallas normala förhållanden.

    Kriget fördes bland annat för att Serbien och Kroatien försökte ta över Bosnien-Hercegovina i syfte att etablera ett Stor-Serbien respektive ett Stor-Kroatien. Sådana planer stoppades dock genom Daytonavtalet.

    I enlighet med avtalet placerades 60 000 soldater i Bosnien-Hercegovina med uppgift att skapa fred. Det har de lyckats med under de gångna tio åren åtminstone så till vida att antalet soldater kunnat minskas till 6 000. Men motsättningarna mellan de etniska grupperna kvarstår till stor del. De sätter sina spår när det bland annat gäller organiserandet av skolorna. Det är långt till det multietniska samhälle som var målet för Daytonavtalets upphovsmän.

    Genom Daytonavtalet blev Bosnien-Hercegovina ett internationellt protektorat under ledning av en så kallad hög representant. Denna post innehades först av den tidigare moderatledaren Carl Bildt. För närvarande återfinns den brittiske politikern Lord Ashdown på befattningen. Denne anses ha betytt mycket för åstadkommandet av den situation som nu råder. Han sägs ha både lirkat med parterna och använt skrämselmetoder. Alla bosnier är inte nöjda med vad som åstadkommits men respektive regering kan frånsäga sig ansvaret med hänvisning till Lord Ashdown.

    Protektoratet är uppdelat i två etniska hälfter, dels en serbisk republik, Republika Serbska, dels en kroatisk-bosniakisk federation (bosniak är i sammanhanget en beteckning för muslim). Var och en av delarna har regering och parlament, som dock är underställda den höge representant som representerar det internationella samfundet.

    Det kostar mycket att administrera landet med dess krångliga indelning. Utöver det nämnda är federationen indelad i tio kantoner med eget styre. Allt detta gör att 70 procent av statsbudgeten går till den statliga byråkratin. Det innebär att det inte kan bli mycket över till social omvårdnad, trots de behov som föreligger i detta avseende. En stor del av befolkningen lever under fattigdomsgränsen; arbetslösheten uppges till exempel vara över 40 procent.

    Detta är givetvis en provisorisk uppdelning. Bosnierna måste själva få ansvaret för styret genom att Daytonavtalet ersätts av en permanent ordning. För detta krävs en ny författning, och ett förslag till en sådan föreligger nu. Det har formulerats av amerikanska experter i samråd med bosniska ämbetsmän och politiker. Bosnien-Hercegovina blir en centralstyrd parlamentarisk demokrati, om förslaget blir antaget.

    De bosniska ledarna har diskuterat med makthavarna i Bryssel, och USA:s utrikesminister Condoleezza Rice var värd för en ceremoni i Washington, där författningsförslaget undertecknades. Meningen är nu att det skall antas i Sarajevo i mars nästa år och att allmänna val skall hållas i oktober.

    Folket i Bosnien har dock inte de bästa förutsättningar att utveckla välstånd i landet. Flera prognoser pekar på att landet befinner sig i närheten av ruinens brant, även om detta inte lär direkt framgå av den bild av landet som besökaren får.

    Bosnien har fått ett betydande internationellt ekonomiskt stöd, men stora delar av de tillförda medlen sägs vara förskingrade. Detta sistnämnda skall ses mot bakgrund av den utbredda korruptionen. Behov finns uppenbarligen av ytterligare bistånd, men så länge det inte kan garanteras att pengarna kommer till rätt mottagare är nog viljan att hjälpa till begränsad.

    Det är långt till en enhetlig stat i Bosnien-Hercegovina med en gemenskap över de etniska gränserna. Det är inte tillräckligt med den författning som diskuteras. Det behövs även reformer som bygger broar mellan folkgrupperna, men sådana kan vara svåra att åstadkomma i brådrasket.

    Ett medlemskap i EU hägrar dock. Det är visserligen en lång väg dit, men bosniska politiker har som sagt haft kontakter med Bryssel och ett första steg har tagits genom löftet om att förhandlingar om stabiliserings- och associeringsavtal kan inledas.