Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Nu grönskar det...

    Vårens vackraste sång har i 75 år sjungits av studentkörer och skolklasser. Den svenska texten skrevs av en ung småskollärarinna, som spårlöst försvunnit in i historien. Nästan...

    Studentsångare på TV, gatumusiker i Göteborg, en flöjtkonsert i radion - genom åren har jag hört Nu grönskar det framföras i många olika versioner och sammanhang. Första gången måste ha varit på skolans sångtimmar, då jag förbryllad stavade mig genom versraderna

    Var dag är som en gyllne skål,

    till brädden fylld med vin.

    Så drick, min vän, drick sol och doft,

    ty dagen den är din!

    Dricka sol och doft? För en nioåring var bildspråket obegripligt men förtrollande i sin skönhet, och kanske är det därför jag mer än fyrtio år senare berörs lika starkt av Evelyn Lindströms text.

    Vem var hon, som skrev så vackert? Frågan överrumplade mig för något år sedan. Jag slog i uppslagsverk, ringde till visarkiv och skrev till musikinstitutioner, förvissad om att snart få svar. Jag kunde inte haft mer fel; inte ett ord fanns skrivet - jo, en halv mening, men den skulle det ta mig nästan ett år att hitta.

    Historien börjar 1909 i England, i hamnstaden Grimsby vid Nordsjökusten. Där tjänstgjorde en svensk sjömanspastor, Herman Lindström, vars barnaskara det här året växte från tre till fem, när tvillingparet Evelyn och Herbert föddes. Lindström hade kommit till Grimsby redan 1895 och samtliga hans barn hade fötts i England, där han och hustrun Sofia fann sig väl tillrätta.

    Den svenska sjömanskyrkan var den enda skandinaviska i Grimsby och populär både bland bofasta skandinaver såväl som bland sjöfolk från Sverige, Danmark och Norge. Första världskriget blev dock en slitsam tid för pastor Lindström, då Grimsby fick ta emot många skadade och skeppsbrutna från torpederade fartyg. Efter tjugofyra år i England vände han kort efter krigsslutet hem till Sverige och blev snart kyrkoherde på Vätö i Roslagen.

    Där, bland bönders och stenhuggares barn, väckte syskonen Lindström uppmärksamhet, inte minst genom sin tvåspråkighet (engelska blev ett obligatoriskt skolämne i Sverige först på femtiotalet). Familjen upprätthöll också en del brittiska traditioner: ”Vår julafton firade vi enligt svensk sed, men på juldagen hade vi engelsk julmiddag: kalkon och plumpudding”, skrev dottern Ingeborg Lindström långt senare i en betraktelse över livet i prästgården.

    Yngsta dottern Evelyn följde sina systrar i spåren och var som tjugoåring färdigutbildad småskollärarinna. På fritiden skrev hon dikter och 1929 tog hon mod till sig och skickade några av dem till Josef Ericsson, som var en av landets mest framstående och välkända kompositörer. Kunde han tänka sig att titta på dem?

    Ericsson blev förtjust och några år senare gav han ut nothäftet Sånger om sol och sommar, innehållande tre tonsatta dikter av Evelyn Lindström. I ett brev till henne berättar han hur styckena, arrangerade för fiol och piano, framförts offentligt i Uppsala och att de klingat ”utomordentligt vackert”.

    Det blev till och med ett omnämnande i Aftonbladet (som på den tiden recenserade noter), där skribenten i en bisats (den halva meningen!) berömde dikterna som ”fina”. De kan beskrivas som naturlyriska och särskilt i en av dem, Vandrarelängtan, förebådas Evelyn Lindströms mest sjungna text, som tillkom några år senare.

    Musiken till Nu grönskar det var då minst tvåhundra år gammal. Bach komponerade den till sin bondekantat 1742, men lånade enligt vetenskapen den vackra melodin från folklig musik. Kantatens libretto skrevs av Christian Friedrich Henrici, en tysk poet som under namnet Picander samarbetade mycket med Bach, och skildrar två saxiska bönder som uppsluppet diskuterar sin nye godsherre.

    Inte med ett ord berörs vårens ankomst, grönskande dalar eller något annat som tyder på att Evelyn Lindström haft en utländsk förlaga när hon skrev sin text. Hon var då 24 år och hade flyttat till Stockholm, där hon arbetade som lärarinna.

    Under nästan trettio år - fram till femtiotalets slut - höll hon regelbundet kontakt med Josef Ericsson, vars brev till Evelyn finns bevarade i Uppsala Universitetsbibliotek. Han tackar för hennes besök och för vykort från England, Italien och andra länder, han diskuterar romaner av Thomas Mann och Jane Austen och dikter av Emily Dickinson och Edith Södergran. Däremot tycks de inte ha samarbetat igen. Evelyn fortsatte dock att skriva och översätta dikter, och gav 1952 svensk text åt ytterligare ett musikstycke av Bach: ”Nu är det sommar blid”.

    Totalt finns ett femtontal texter av Evelyn Lindström publicerade. Den mest kända, näst Nu grönskar det, är Marias Vaggsång, som på senare år sjungits in av artister som Cyndee Peters och Rikard Wolff.

    I början av sjuttiotalet pensionerade hon sig från lärarinnejobbet, lämnade lägenheten i Stockholm och flyttade till Sigtuna. Där bosatte hon sig i ett originellt gammalt hus tillsammans med sina äldre systrar, som också var ogifta och barnlösa. Brorsonen Dick Lindström minns att de tre systrarna klädde sig som Elsa Beskows sagotanter: Ester i grönt, Ingeborg i blått och Evelyn i rosa och brunt, att de talade, eller snarare konverserade, med varandra uteslutande på engelska och att de ända fram på åttiotalet regelbundet ordnade tebjudningar i sin trädgård.

    Evelyn Lindström dog på senvintern 1990, någon månad innan Sverige hälsade vårens ankomst med hennes allra vackraste ord. Hon ligger begravd tillsammans med sina föräldrar och systrar i Sigtuna.

    Källor: Dick Lindström, Möja, har gett mig värdefulla upplysningar. Andra har jag hittat i Ett hem långt hemifrån: svensk sjömanskyrkohistoria (Karlsson, Lennart 1988) och i Minnen från prästhem i ärkestiftet (Palm, Carl Wilhelm, 1960). Jag har också fått god hjälp av Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå (Stim), Stockholms stadsarkiv och Uppsala universitetsbibliotek.