Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Tre av deltagarna i årets Så mycket bättre: Caroline Hjelt, Anders Wendin och Aino Jawo.  Bild: Christine Olsson
Tre av deltagarna i årets Så mycket bättre: Caroline Hjelt, Anders Wendin och Aino Jawo.  Bild: Christine Olsson

Den ostoppbare Anders Wendin

Sabina Ddumbas dag i Så mycket bättre bjöd på säsongens vassaste framföranden hittills, och bäst av dem alla var orkanen Anders "Pengabrorsan" Wendins. Vi sätter betyg på låtarna.

Icona Pop: Not too young

Betyg: Två fyrar.

När Anders Wendin kobrölar med i näst sista refrängen får duons hejarklackspopdisco lite oskön egg, vilket alltid är bättre än ingen egg alls. Men i resten av spåret blir det på tok för anonymt. En edm-bas, lite eltrumma, samt en vindlande Rhys-orgel inflöjtad i refrängerna; utöver det har Icona pop inte bemödat sig om att göra något eget över huvud taget med Sabina Ddumbas ärkehit. Det är synd, för med ett sådant plankat upplägg blir det väldigt tydligt vad det är som saknas för att låten ska kunna lyfta: Sabina Ddumbas röstresurser. 

 

LÄS MER: Sabina Ddumba talar ut om mammans svek

 

Tomas Andersson Wij: Scarred for life 

Betyg: Fyra fyrar.

Tomas Andersson Wijs tolkning är det finaste Sabina Ddumba fått av någon säger hon i avsnittet. Och visst är den fin. Men exakt hur fin är egentligen svårt att veta, eftersom den drabbande upplevelsen har så mycket att göra med allting runt omkring; känslorna, tårarna, fejktatueringen med Sabinas namn på armen (i översättning heter låten Märkt av dig).

I centrum av allt finns dock Andersson Wijs hemsökande röst, helt outstanding i den smärtsamma göra slut-balladen, som ges ytterligare dimensioner efter att Sabina berättat om hur hennes mamma tidigt övergav familjen. Efteråt får Tomas programmets längsta kram av huvudpersonen, och vet ni, det är inte utan att man själv hade behövt vara med och kramas lite. 

 

LÄS MER: Uno Svenningsson imponerade mest

 

Anders Wendin: Kingdom come

Betyg: Fyra fyrar.

Shit, vad var det som hände egentligen? Här trodde jag att allting redan var klart och att Tomas Andersson Wij gjort kvällens bästa låt; men så, direkt efteråt, kommer det här Håkan Hellströmska lustspelet som tycks bestå av enbart urladdning, kraft och hjärtklappning, rakt igenom.

Wendin justerar versmelodin varsamt så att den blir närmast identisk med hans egen i They're building walls around us, vilket förstås är bra tjusigt, men det är i refrängen det verkligen händer. Trombonisten och ungdomskamraten Viktor Brobacke från Wendins band bjuds in och ger det hela ytterligare fart, medan Wendin själv agerar lika mycket powerpopsångare som teaterman. Tusentals små explosioner och sammandragningar tycks äga rum i hans ansikte; jag förväntar mig nästan att han ska vråla upp sitt hjärta mitt på matbordet, så plågad ser han ut att vara.

”Det var nånting, och det var väldigt speciellt”, säger Sabina Ddumba efteråt. Lika stum och hänförd som vi alla. Säsongens första riktiga hit, som förmodligen kommer att bli Wendins första listklättrare på mycket länge. 

 

Uno Svenningsson: Effortless

Betyg: Tre fyrar.

Äntligen verkar den inåtvände och avgjort dundersympatiske Uno ha blivit bekväm i sällskapet. Inte nog med att han skojar till det med jämna mellanrum i lasagnetävlingen (Lars Agne! ho ho) – när det blir hans tur att uppträda, gör han också små, diskreta dansmoves som piggar upp den annars lite sävliga låten. En mysig, svenskspråkig tolkning som Uno Svenningsson lyckats begåva med några  semiklassiska Freda'-wailningar i bryggorna. 

 

LÄS MER: Eric Saade levererade starkast i premiären

 

Kikki Danielsson: I did it for the fame

Betyg: Två fyrar.

Överproducerat, slätstruket och kraftlöst. Låten i sig är det emellertid inget större fel på, inte heller visselmelodin eller gitarrslingorna; även om jag som alltid får obehagliga minnesbilder av The Beach Boys konceptalbum Stars and stripes (1996) när man försöker knöla ner låtar från andra musikgenrer i en countrypasta. 

 

Eric Saade: Want

Betyg: Tre fyrar.

Noorlie & KKV möter ett Nordman-coverband på findisco ... ja, ungefär så. Det låter förstås illa på beskrivningen, men Eric Saades lena version av Ddumbas liggalåt har ett så fint driv att man snart glömmer bort de märkliga vibbarna. En överraskande välljudande svensk text har pojken fått till också. 

 

LÄS MER: Så mycket bättre är som min tinade matlåda

MEST LÄST