Sex frågor till Alvin Queen

Den 65-årige amerikanske jazztrummisen turnerar med sångerskan Hannah Svensson från Falkenberg och hörs på Varbergs teater i kväll.

ANNONS
|

Hur beskriver du bandet, musiken och turnén, som har fått 12 000 kronor i bidrag från Kulturrådet?

–Underbar, med en fantastisk sångerska och fantastiska medmusiker (gitarristen Ewan Svensson och basisten Mattias Svensson. Hannah spelade jag med första gången i Köpenhamn i Niels Lan Dokys band.

Du har väl bott länge i Europa?

–Ja, jag flyttade till Schweiz 1978, när branschen ändrades och den mer traditionella musiken jag spelade var mer efterfrågad i Europa. Jag kände mig mer bekväm här.

Vem lärde du dig mest av?

–Det fanns många shower i New York och ”Papa” Jo Jones och Red Norvo satte ofta oss ungar vid borde och bjöd på läsk, så att vi skulle lära oss av dem. Jag hade alltid ett öppet sinne och lärde mig olika saker av olika band. Bland trummisarna jag såg upp till fanns Art Blakey, Elvin Jones, Max Roach, Mel Lewis, Jake Hanna och Ed Shaughnessy.

ANNONS

Fick du ditt stora genombrott med Horace Silver som 21-åring?

–Nej, första genombrottet var nog redan med sångerskan Ruth Brown och Don Pullen (hammondorgel och piano) när jag bara var 16 år.

I Skandinavien är du väl även känd för tiden med Oscar Peterson?

–Ja, det var Oscars sista tre år, från 2004 fram tills hans död 2007. Han hade velat ha med mig i bandet i tio år, redan innan han fick en stroke.

Vad är viktigast för en trummis?

–”Keeping the time”, att hålla tempot och takten, och att hålla ihop helheten. Du kan göra en skiva utan trumsolo men inte utan ”feeling”. Jag spelar i alla stilar, från Teddy Wilson-swing och mainstream som Kenny Clarke till John Coltrane och annat modernare. Jag spelar det som passar och behövs.

ANNONS