Extranummer. De endast 25 åskådarna applåderar entusiastiskt och får höra Erik Franks dragspelsklassiker ”Novelty accordion” och ytterligare ett extranummer med Trinity: Ali Djeridi (trummor), Karl Olandersson (trumpet) och Andreas Hellkvist (hammondorgel).
Extranummer. De endast 25 åskådarna applåderar entusiastiskt och får höra Erik Franks dragspelsklassiker ”Novelty accordion” och ytterligare ett extranummer med Trinity: Ali Djeridi (trummor), Karl Olandersson (trumpet) och Andreas Hellkvist (hammondorgel).

Stjärntrumpetare i strålande orgeltrio

Alltid härligt när magkänslan stämmer. När en konsert blir precis lika bra som man har trott och hoppats. När man snabbt glömmer att det troligen är snöandet och fredagens tv-utbud som har skrämt bort många varbergare som hade uppskattat Trinitys sköna orgelsväng.

ANNONS
|

Att få titta in i den tunga Hammond B3:an tillverkad i Chicago 1970 och se virrvarret av sladdar, kugghjul och andra elektromekaniska komponenter är intressant efter att ha hört Andreas Hellkvists inspirerade soloutflykter. Men det jag tittar först på är faktiskt fötterna.

Att hammondbasgångar alltid trampas fram på pedaler är nämligen delvis en myt. I lugnare låtar som den egna valsen ”Strange mood”, dansar Hellkvists vänsterfot fram i strumplästen, tå-tå-häl…häl-häl-tå…häl-tå-häl, men i snabba låtar som ”Sweet Georgia Brown” blir det walkin’ med vänsterhanden för att hinna med och fotstuds på samma pedal hela tiden för att få ett tydligare sound.

ANNONS

Eftersom 34-åringen från Borlänge öser på med långa solofraser märker man knappt att vänsterhanden inte samtidigt kan lägga ackord. Sina andra tricks portionerar han ut genom att spela tvåstämmigt med sig själv i ”Just friends”, smiska på tangenterna ”The preacher” (Jazzbacillen) och göra en duell mellan de två klaviaturerna i ”Cherry”.

Den sistnämnda får ett lustigt, blubbigt ljud, medan ”Underbart är kort” låter aningen flöjtliknande. I andra låtar förändrar Andreas bland annat soundet med knappen som reglerar hastigheten på hjulet som skapar den vibrerade Doppler-effekten i det speciella Leslie-högtalarkabinettet.

Även trumpeten trakteras av en dalkarl och Karl Olandersson från Hedemora gör direkt att det inte blir enformigt att höra nio av tio låtar från trions skiva ”Paris eyes”. Lika högt och spetsigt som han avslutar ”Driftin’” efter ett kreativt användande av sugkoppen – lika mjukt och luftigt spelar han i balladerna på sin Olds Recording från 1953.

I supersnabba ”Cherokee”-varianten ”Reboppin’” sprutar Karl fram toner och i den innerliga ”Old folks” störs jag inte längre av minnet av Gunnar ”Siljabloo” Nilsons svenska sångversion ”Gammal”, som jag lyssnade på ofta när min morfar hade dött. Få svenska trumpetare har Olanderssons bredd och är lika roliga att lyssna på (bara Asplund, Bergcrantz och Lasse Lindgren i mina öron).

ANNONS

Trinitys grundades av den rutinerade stockholmstrummisen Ali Djeridi, som stöttar och puttar på, men gärna kunde ha fått ta större plats och vara lika aktiv som i ”In a mellow tone”.

Bandnamnet är delvis inspirerat av albumet ”Unity”, där den Coltrane-influerade Larry Young (1940–78) spelade utan gitarrist och med trumpetstjärnan Woody Shaw som en av två blåsare. Ett gott lyssningstips nu när Jazz Corners officiella höstsäsong har fått ett strålande slut.

Trinity Folkets Hus, Varberg 19/11

ANNONS