Jag förstår att 123 Schtunk lockades av "Ett drömspel" när trion repade några scener till Lorensbergsteaterns jubileum, 100 år efter att August Strindbergs klassiker varit dess invigningspjäs.
Commediaclownerna trivs i en avskalad scenografi med minimal rekvisita, där det konkreta, nutida och realistiska kan speglas mot det abstrakta, tidlösa och overkliga så att komiska krockar uppstår.
Att pjäsen innehåller så lite handling i traditionell mening ger stor tolkningsfrihet, men också nackdelar. När pjäsen mest hålls samman av dess figurer minskar möjligheterna att skapa dynamik och att bygga upp en dramatisk båge.
I enskilda scener utgår 123 Schtunk från sin grunduppställning, där Lasse Beischer reagerar på publiken, Josefine Andersson skojar kring pjäsens händelser och Dick Karlsson blir ett stabilt bollplank.
Som vanligt görs nedslag i originaltexten, från Leo Cullborgs inledande speakerröst om att vi ska få se "en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer", till regn- och åskguden Indras dotters avskedsråd att vi bäst ska leva som skalden "på vingar svävande utöver jorden, du dyker ner ibland i mullen för att den snudda vid, ej fastna!".
Ett tydligt tema är kärleksrelationer, självklart med blinkningar till skådespelarnas privatliv som gift par (Lasse och Josefine).
Att dåtidens samhälle var ännu längre ifrån jämställdhet mellan könen tas upp, men några stora sanningar eller oväntade lösningar går inte att upptäcka.
Att Josefine får leda en doktorspromotion, i en liten manlig biroll, har en poäng och hon gör det dessutom på ett väldigt roligt sätt som piggar upp en första akt som känns lite väl långsam.
Dick Karlssons låtar är denna gång tydliga pastischer på olika musikstilar. Först ut är "Hu detta livet" – en slags rap om att "gör man en gott, gör man en annan ont" efter den ikoniska repliken "Det är synd om människorna" (som även givit namn åt slutsången, som är den enda som görs live).
I både det showiga swingnumret "Till advokaten" och salsan "Leva ljuva livet i Fagervik" är Josefines och Dicks dans viktigare än texten.
"Andragradsekvation", med sång av Schtunkgrundarnas tvillingsöner Nils och Tage Andersson Beischer, blir en favorit precis som den glada dragspelsdängan "Sardinien" – om att åka på "all inclusive" och "dricka vin igen".
Före den sistnämnda har Lasse Beischer haft publiken i ett järngrepp bara genom att klä av sig och efteråt kommer en fyllescen där jag skrattar lika mycket som åt Lasses låssmed från Söndrum.
Jag kan förstå alla som tycker att vissa standardtekniker känns uttjatade, som salivsprutande repliker, reaktioner på hostningar, meta-referenser när kostymer från andra pjäser återanvänds eller anakronismer som selfies och mikrovågsugnar. Men på mig funkar det fortfarande.
För vad är oddsen för att en åskådare tjutnyser precis när Beischer under kompakt tystnad ska ta av sig byxorna? Eller att någon rotar efter en halstablett medan Lasse pratar med en skrovlig röst?
Och vad är oddsen för att Kungsbackabon Sofie Hansson, som häcklas för att hon äter choklad på första bänk, sitter bredvid en advokat (sambon Karl Sjölander) när Lasse spelar just advokat? Paret blir förstås ett återkommande inslag ihop med Berit, Göran, Martin, Anette och nioårige Emil.
Magin med improvisationer ger liv och att helheten känns aningen tunn är som förväntat med tanke på att det är premiär. Jag längtar redan efter att se hur mycket bättre pjäsen har hunnit bli när det är dags för premiär i Varberg i juli.
