Nobelpristagares pjäs spelad i Falkenberg

Görel Crona och Johannes Brost gör Pinters pjäs "Aska" rättvisa.

ANNONS
|

Görel Crona och Johannes Brost har på senare år haft framgångar med sommarteater på Skottorps slott. Själv såg jag deras version av Strindbergs "Dödsdansen" häromåret.

Nu turnérar de med årets sommarföreställning, Harold Pinters "Aska". Inledningsvis läser Brost ett utdrag ur Pinters Nobelföreläsning, ute i foajén, som för att ge en pedagogisk inramning, eller kanske förvarning, till ett möte med absurdismen.

Stycket är en dialog mellan en medelålders man och kvinna, vars relation är något oklar. Det troligaste är man och hustru, dramat har drag av klassisk äktenskapsuppgörelse. Men det bär också drag av relationen mellan terapeut och patient, eller varför inte förhöret mellan en polis och en misstänkt.

ANNONS

Samtidigt som texten är knivskarpt koncentrerad står alla möjligheter öppna. Varför berättar kvinnan om minnen som tycks häröra från nazisternas selektioner vid järnvägen till Auschwitz? Det personliga minnet tycks vara politiskt, världshistoriskt.

Men varför hävdar hon samtidigt att hon "aldrig råkat ut för någonting"? Glider flera kollektiva subjekt, flera personhistorier, samman i hennes gestalt? Har hon en psykiatrisk åkomma, "mental elefantiasis" som hon själv säger, som gör att hennes verklighetsuppfattning baseras på hennes inre föreställningsvärld?

Vad är minne, sinne och omvärld? Hon tycks lösa upp både verkligheten och sig själv inför åhöraren.

"Aska" skrevs 1996, en period när Pinter gjort döden och döendet till sitt stora tema. Originaltiteln är "Ashes to ashes". Men uttrycket syftar inte på begravningsritualen, utan på en jazzig New Orleansk begravningsmarsch.

Versen sjungs också i pjäsen, och har betydelsen att om inte kvinnan tar död på mannen så gör spriten det. Brosts rollfigur klunkar whisky som syn för sägen. Han säger sig vara en man "med ryggrad och pliktkänsla", men framstår mest som vek.

Kanske är de båda gestalterna bara språkrör för avlidna. Kvinnan berättar om en relation till en älskare, och mannen frågar svartsjukt ut henne, men utan att svartsjukan tar sig andra uttryck än just frågvishet.

ANNONS

Våldet ligger ändå i förlängningen av utfrågningen. Görel Crona tolkar kvinnan som utlevande, medan Brost betonar clownlika drag i sin figur. Som för att understryka detta inleds föreställningen med att han för en stum kamp mot ett trilskande mikrofonstativ, medan Crona sjunger en romantisk ballad, Arthur Hamiltons "Cry me a river".

I absurdismen ersätts rationalitet och logik med det oväntade, fiktionens och verklighetens skikt överlappar varandra, ibland glidande, ibland i skarpa omvändningar.

Pinters pjäs är ett mästarstycke i det lilla formatet, en stark och utmejslad text som i hög grad formar sina utförare efter dess diktat. Görel Crona och Johannes Brost gör den fin rättvisa.

Teaterrecension

"Aska" av Harold Pinter

Medverkande: Görel Crona och Johannes Brost

Översättning: Magnus Hedlund

Falkenbergs stadsteater, söndag den 18 september

ANNONS