Strålkastare formade som bokstäverna i efternamnet och en pampig fanfar som dundrar igång inför stjärnans entré – Magnus Uggla har aldrig lidit någon brist på självförtroende. Och det är väl heller inget konstigt med en så rejäl skara fans i ryggen; i kväll en hel solgård full av folk som kan varenda refräng utantill.
Uggla och bandet har axlat punkkostymen denna gråmulna afton och de första riviga tonerna i Bara jag får komma hemifrån jagar regnmolnen på flykt. Uppnosiga 1970-talsklassikerna Vittring och Jag skiter följer upp och matchar, om inte åldern på sångaren, så åtminstone hans stil med elgitarrer och skinnpaj.
Mellansnacket kan man strunta i, tycker Uggla som hellre vill packa in så mycket som möjligt i sitt framträdande. Låt efter låt, det är bara att flänga igenom hitsen och låta publiken tralla med i refrängerna.
En och annan mer modern visa som skildrar livet som medelålders och gift vävs in mellan klassiker som Astrologen och Jånni balle. Programmet är välkalkylerat för att passa publiken: igenkänning både musikaliskt och textmässigt.
Trubaduren ger utrymme för extra mycket allsång: inte bara har vi en refräng som består av nanana, vi får dessutom hjälpa Magnus Uggla att klämma i med textraden "vi satt ett gäng på en strand, några mil utanför Tylösand".
Kvällen hastar på och Uggla går snart in på sina extranummer. Du och jag mot hela världen har en tänkvärd text men är inte tillräckligt populär och trallvänlig för att väcka publikens intresse. Då funkar det bättre i Pärlor för svin och Staffans matematik.
När både Dansar aldrig nykter och Kung i baren manglats till allsångsmos är jag övertygad om att kvällen är slut. Men där tar jag fel – Ugglas största hit genom tiderna har nämligen fått konkurrens av en ballad. Bakom pianot varvar Magnus Uggla ner och visar lite hjärta i megahiten Jag och min far, som får avrunda kvällen i ljuset av uppsträckta mobiltelefoner.
