Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/9
ANNONS ▼

Sharón Clarks fylliga röst mötte en svängig trio

Torsdagens jazzkonsert var rakt igenom trivsam.

Som sista ordinarie nummer gör amerikanskan Sharón Clark en kul grej som jag inte minns att jag har hört live förut. Efter ordlösa improvisationer (scat) i "It don't mean a thing" börjar hon väva in texter ur kvällens tidigare jazzlåtar.

Som en omvänd ouvertyr återkommer "On the street where you live", "The lamp is low", "My kind of love" och den komiska bluesen "You don't have to be brilliant" (av kompisen Felicia Carter), anpassade till Ellingtons klassiska melodi.

En passande avslutning på en rakt igenom trivsam konsert där pianotrion sätter tonen med en mysigt svängande "The good life". Mattias Nilsson satsar på lagom publikfriande spel i Claes Cronas anda. Hellre soloavsnitt med synkoperade blockackord än långa, kluriga löpningar i harmoniernas utkanter alltså.

Till sin hjälp har den skånske pianisten en osjälvisk och lyhörd trummis, Pelle "Trazan" Jonasson, som är trygg i alla genrer, skapar fint sug med visparna och bara ibland dundrar på aningen mycket med stockarna.

Ännu viktigare är basisten och bättre än Thomas Fonnesbæk kan man inte önska sig. Den nu 39-årige dansken, som jag har följt genom Lars Jansson Trio, lever upp till sitt rykte som legendaren Niels-Henning Ørsted Pedersens lärjunge med stor ton och pådrivande walkingkomp.

I "Bye bye blackbird" är Fonnesbæk ensam om att backa upp Sharón Clark och den lyckade musikaliska kommunikationen både hörs och syns tydligt.

Men innan dess väljs mest låtar som inte hör till jazzens standards. "Travelin' blues" har en berättande text precis som "By the time I get to Phoenix" – en countrydänga som görs i en version som får mig att tänka på soulpop av Burt Bacharach med Dionne Warwick och ge mig ett igenkännande leende när "Wives and lovers" körs efter pausen.

"From Russia with love" är från Bondfilmen från 1963, medan "Social call" och "I just dropped by to say hello" (känd med favoriten Johnny Hartman) sätts ihop på grund av likartat innehåll. Två låtar från musikalen "My fair lady" blir också ett mintema i konserten.

Clark nämner däremot inte hur bra "Sunday in New York" passar efter "Big city" (med breaks och fräcka växlingar mellan funkig latin och swing) eftersom den låtens titel ingår i texten, samtidigt som båda handlar om USA:s jazzhuvudstad. De sångerna och "Confession", som görs som lite senare har dessutom spelats in av sångerskan som Sharón Clark hyllar på sitt album "Do it again": Shirley Horn.

Låtvalet och stilen där jazzen blandades med blues och små soulflörtar fick mig att tänka på Barbara Morrison, som 2008 gjorde en skiva med en annan elegant svensk pianist, Peter Nordahl.

Mattias Nilsson kan också bryta mönstret med minimalistiskt lir i diskanten, som i "My kind of love". Och som solopianist väljer han vacker folkton med "Tallarnas barr" av Ivar Widéen.

Jag förstår även dem som tycker att Sharón Clark liknar Deborah Brown, som var i Varberg 2006. De har båda fylliga röster, ett kontrollerat vibrato, en naturlig frasering och god publikkontakt.

 

Konsertrecension
Sharón Clark och Mattias Nilsson Trio
Arrangör: Jazz Corner
Varbergs teater, torsdag den 22 september

MEST LÄST