Så bra var Kiss i Scandinavium

När Kiss äntligen väljer att återigen pricka av Göteborg på turnérutten, eller Gothenberg som det står på merch-tröjorna, sluter fansen upp och fyller Scandinavium till bristningsgränsen.

ANNONS
|

Det är kvinnor, män och barn som är peppade på en kul kväll. Jag förstår dem, det är klart att det lockar med en rockshow modell extra allt med ett av de allt färre riktigt klassiska banden som fortfarande står på benen.

Dessutom blir jag genuint lycklig över att en redig hårdrockskonsert fyller Scandinavium även 2017. Den här sortens fester är så förknippade med Scandinavium att de sitter i den ärrade arenans dna.

LÄS MER:Här festar fansen inför KISS i Scandinavium

Men höll Kiss-gubbarna måttet? Levde de upp till de uppsluppna förväntningar som studsade omkring i korridorerna innan konserten? Det dröjer innan vi får veta. Kiss är mer än halvtimmen sena. Först klockan 21.05 faller det svarta draperiet och bandet åker hiss ner till det rökfyllda scengolvet för att vräka igång kvällen med självklara Deuce hämtad från den över fyrtio år gamla debuten.

ANNONS

Sprutar gnistor ur gitarren

Publiken tar mer än gärna över refrängen i Lick it up och lite senare platå-struttar Paul Stanley över scenen till I love it loud på ett ytterst älskvärt vis. Firehouse är dock besvärande baktung men när Tommy Thayer sprutar gnistor ur gitarren blir jag glad igen.

Fast när Gene Simmons sedan traditionsenligt bas-solar, spottar blod och flyger blir det oundvikligen buskis. Så svaret på frågan om Kiss fortfarande funkar är dubbelt. Det blir ett givet ja. Och ett lika självfallet nej.

Ja, för att visst är det gött, på samma sätt som det är härligt att åka Balder, att släppa bromsen och fara med i svängarna när Kiss trycker gasen genom en generös hitkavalkad.

Rejäla stunts och riktiga bomber

Det bjuds på en charmerande fånig show, en del galenskap och fysiskt skådespel. Det är som att kolla en gammaldags actionfilm med rejäla stunts och riktiga bomber och granater istället för dataanimerade världar.

Men det blir också nej. Det går inte blunda för det som inte funkar. Vilket naturligtvis fullblodsproffsen i Kiss är fullt medvetna om. Det har skrivits mycket om Paul Stanleys trasiga röst och den har milt uttryckt inte samma spänst som förr. Sången blir lidande och när han hetsar publiken mellan låtarna skär det sig som vore han tillbaka i målbrottet. Lyckligtvis får han igång rösten bättre under andra halvan av showen.

ANNONS

Inte jättesnyggt -men charmigt

En inte oviktig anledning till att Kiss klarar uppgiften är att man helt blankt struntar i sina egna tillkortakommanden och rockar på som om det inte fanns några bekymmer. Det är kanske inte jättesnyggt, men det är charmigt. Man kommer som bekant långt i den här branschen med attityd, några lager smink, allsångsrefränger och ett gäng smällare.

Och när man dessutom fyrar av rock 'n' roll-bomber som Crazy crazy nights, Cold gin och Rock and roll all nite är det omöjligt att inte gilla Kiss genom nöd och lust, toppar och dalar.

FOTNOT: På grund av villkoren i det fotokontrakt som Kiss management presenterade valde vi att inte ta några bilder under konserten i Scandinavium.

ANNONS