En och annan cowboyhatt i det stora publikhavet (3 500 biljetter sålda). Och Jill Johnson utlovar alla aspekter av genren country. Om det riktigt stämmer är en annan sak.
Det blir väldigt många vemodiga ballader. Men tonen präglas starkt av steel och slide guitar. Gitarristen Göran Eriksson sticker ut som solovirtuosen i bandet. Strängkompanjonen Roger Gustafsson är inte sämre, och visar sig behärska även banjo.
Någon har sagt att ingen musikgenre innehåller så många låtar om bittra uppbrott ur kärleksrelationer, och det kan nog stämma. "Breaking up" är förmodligen den mest frekventa frasen i countrytexter. Musik för krossade hjärtan att sitta hemma och frossa i Häagen-Dazs till.
Johnsons påtagliga förkärlek för ballader påminner också om att det är musik lämpad för många långa ensamma lastbilsresor på amerikanska highways. Kanske är det bättre så än som fredagsunderhållning i Societetsparken, för publiken verkar inte riktigt tända.
Mellansnacken är trevliga men inte direkt entusiasmerande. Jill Johnson får i alla fall tillfälle att berätta, på sin distinkta skånska, att framträdandet i "Så mycket bättre" varit ett bevis på att hon "gjort något rätt".
Samarbetet med amerikanska countryartister blir också belyst: låtar samskrivna med exempelvis Gabriel Kelley och Lisa Carver. Ny skiva utlovas i oktober, och många av låtarna på programmet kommer från den.
Lite Nashvilleanekdoter därtill: som att riktigt stark moonshine (hembränt) kallas "White lightning". Vilket även är titeln på en låt.
En tung blueslåt bryter inte melankolin, men innehåller åtminstone lite annorlunda energi. Tre extranummer blir det, med Doug Seegers – en annan av Johnsons vänner – "Going down to the river" som allra sista exempel på blåtonat vemod.
Vem som är kvällens stora attraktion förutskickas av delar av publiken, som skanderar "Jerry, Jerry" redan innan Jill Johnson går på. Men också av Johnsons avskedsord: "Ha nu så kul med Jerry". Och visst lyser scenen riktigt upp i stort showformat: brassektion och doakör. Inget är som en råbrötig barytonsax till rock'n'roll.
"Everybody goes cruising on a saturday night", och raggarna som glider förbi ute på Strandgatan håller säkert med, även om det bara är fredag ännu så länge. Sedan "I wanna be tied to your apron strings", som en påminnelse om att genusrollerna såg lite annorlunda ut då när det begav sig.
Att musikstilen precis som artisten har några år på nacken bevisas också av att Jerry Williams måste vara en av få svenska, fortfarande verksamma, artister som kan dra sig till minnes att det var ett halvt sekel sedan han först spelade in en viss låt.
Kanske är det så att rock 'n' roll fungerar som något slags livselexir för utövaren. Williams är ju inte den ende 70-plussaren som fortfarande rockar. Ett år yngre Mick Jagger är ett exempel.
I lugnare låtar i lite ljusare tonläge låter det ibland som rösten inte riktigt bär. Men det kan ju vara ljudanläggningens fel förstås, den är en aning nyckfull hela kvällen, i alla fall om man står långt bak.
I egna låten "Who's gonna take you to the dance tonight" låter det dock alldeles utmärkt. Likaså i "It started with a love affair".
Lite country blir det också, med en blinkning till vännen Jill, i Willie Nelsons och Ray Charles "Seven spanish angels". Jerry Williams är en showman som alltid levererar, en showman att lita på. Och det är i den gungiga 50-talsrock'n'rollen han är som allra bäst.
"We're gonna rock and roll until tomorrow", det råder det ingen tvekan om. "He really can jive", skrev jag redan om den så kallade avskedsturnén. Och det är några år sedan nu.
Jerry Williams slösar ingen tid på mellansnack, och vad gäller extranummer erkänner han själv villigt att det bara är spel för gallerierna när artisterna försvinner ut bakom scenen en liten stund.
På't igen snabbt, fyra extranummer blir det, bland annat ett medley, med "Corinna Corinna" som avsked och vaggvisa innan publiken troppar av, hörbart nöjda med vad som bjudits.
Konsertrecension
Jill Johnson & Jerry Williams
Societetsparken, Varberg, fredag den 5 augusti