Ett dansband? I en konsertlokal? Hasse Carlsson, sångare i Flamingokvintetten, var själv lite osäker först.
– Vi började på hemmaplan i Kungälv. I och med att vi är lite kända här på västkusten drog vi fulla hus och fick änna lite blodad tand, säger nu 70-årige dansbandssångaren.
På lördag spelar de konserten för 150:e gången, på Stadsteatern i Falkenberg.
– I första delen berättar vi lite anekdoter från åren. Och basisten Dennis Janebrink, som också har varit med från början, drar en och annan dålig historia som folk skrattar åt. I andra delen står vi som vanligt och spelar, säger Hasse Carlsson.
Han var liten och gick i skolan när han började spela musik, säger han. Det var 1957.
– Det är fortfarande att spela som är det roligaste. Att stå på scen och förmedla en musik som vi tycker om: ganska enkel musik som är grunden i rock n' roll. Vi är uppvuxna med Elvis och Chuck Berry. Vi var även väldigt inspirerade av Sven-Ingvars.
Under 60 år som aktiv inom musiken har han sett stora förändringar. Det är lättare att ta sig till olika städer och spela – det går snabbare. Men det är samtidigt färre som vill betala för att gå ut och dansa.
Minns du någon särskild kväll från din karriär?
– 1996 spelade vi på ett kryssningsfartyg som tuffade fram i Karibien. Vi spelade utomhus på akterdäck i den ljumma brisen. I stället för björkris var det palmblad på pelarna och festklädda människor i smoking och långklänning dansade till oss. Det var en väldigt minnesvärd kväll, säger Hasse Carlsson.
Vad händer framöver?
– Vi är ganska gamla. Det kommer lite krämpor så vi tar ett år i taget. Men det finns ingen anledning att sluta spela om man är frisk. Vi kommer spela så länge vi står upp.
Att förlora rösten är ytterligare sak som skulle kunna sätta käppar i hjulet för veteranerna.
– Jag har kolleger som har behövt sluta på grund av det, så man är lite bekymrad. Man är glad så länge man får behålla sin gåva.
