Härligt återseende med Winnerbäck i Falkenberg

Trots dryg en timmes väntan mellan det göteborgska förbandet Slowgold (Amanda Wernes soloprojekt) och huvudakten Lars Winnerbäck var publiken exalterad och laddad.

Förväntningarna låg som ett täcke över publiken och när väl Linköpingssonen kom på scen infann sig euforin.

Winnerbäck är speciell ur många aspekter men ur ett Falkenbergsperspektiv är det lite extra. Jag får känslan att Falkenbergspubliken har tagit honom till hjärtat som en av våra egna.

Det var sex år sen han var här och platsen var då Falkenbergs IP. I går återvände han till staden där allt en gång började och det var ett kärt återseende, både för publiken och för Lars Winnerbäck själv.

Låten ”Lågsäsong” från det senaste och elfte albumet ”Granit och morän” startade kvällen och blev en trevlig överraskning, eftersom låten framfördes rockigare än på albumet, där den är relativt stillsam.

Därefter följde ”Kommer och går”, också från senaste albumet. Efter tredje låten kom äntligen mellansnacket vi alla väntat på.

En ödmjuk Lars Winnerbäck tittade ut över publikhavet på närmare 5 000 personer och förundrades kanske över förändringen. Från gymnasieskolans matsal till Stortorget.

”Så fint att se er”, sa han och spanade ut över åskådarna, följt av ”vi ska åt samma håll eller hur”. Hela publiken vet vad som ska komma då – nämligen låten ”Åt samma håll”, som sätter liv i konserten.

Spelningen började med en blandning av nya och gamla låtar, och i mitten uppstod en svacka då tempot blev lugnare och sorlet från serveringen tog vid. Som tur var varade det inte länge, för när väl ”Elegi” spelades kom kvällens första allsång och därmed en av höjdpunkterna.

Winnerbäck lät publiken fylla i ”Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig” och det uppstod harmoni och samklang mellan åskådare och artist.

Därefter följde ett segertåg med låtar som definierar Linköpings stolthet: ”Hugger i sten” och ”Kom ihåg mig”.

Låten ”Granit och morän” avslutade första passet av kvällen, innan extranumren. Förväntningarna växte en aning när Lasse kom upp på scenen igen och spelade ytterligare fem låtar.

En rivstart på andra akten blev ”Elden”, som följdes av ”Solen i ögonen”, ”Söndermarken”, ”Ett sällsynt exemplar” och ”För dig”.

Publiken i Falkenberg bestod av olika generationer, unga som äldre, och det är utmärkande för Winnerbäcks musik men framförallt för honom som liveartist. Med ett fullspäckat torg så uppstod det ”tryck på torget” som arrangemanget kallades.

När kvällen sedan kom till sitt slut efter cirka två timmar ökade sorlet bland publiken igen och glädjen tog över. Trots små svackor under konserten så bjöds det på en bra blandning.

Det faktum att jag längtade efter mer är bara ett av många tecken på hur många låtar som Winnerbäck har i bagaget som jag älskar och berörs av.

Det blev en kväll som sannolikt många kommer att minnas. Lars må sjunga ”Kom ihåg mig”, men allt jag har att säga, troligtvis tillsammans med många andra av oss som var där, är ”Vi kommer alltid komma ihåg dig”.

Det är aldrig adjö, bara på återseende. Välkommen tillbaka Lars!

Madeleine Andersson