För att slippa frysa har jag tagit på mig en stickad tröja inför Carolas konsert på Solgårdens utomhusscen. Ett dåligt beslut, ska det visa sig: det finns nämligen inget utrymme att stå och frysa i kväll. Området framför scenen och uppe på terrasserna är smockade med folk, nästan 2 500 biljetter har sålts till Carolas konsert.
Helgonförklarad redan 1983 och nu återuppstånden genom sin medverkan i förra årets Så mycket bättre är hon en riktig folkmagnet som lockar både gedigna fans och musikaliska allätare.
Trummorna dundrar i gång som en flock elefanter och stjärnan gör entré med 1980-talsfavoriten Säg mig var du står.
Sedan ett snabbt hopp in i nutid med de populära tolkningarna av Love Antells Gatorna tillhör oss och The Arks Tell me this night is over. I den senare visar Carola att hon är minst lika mycket powerballadernas drottning som en schlagerdiva.
Klassikerna från karriärens början vävs in i medleys där publiken tillåts överrösta sångerskan. Många är de kvinnor som har kommit hit i kväll i gäng för att live-sjunga med i barndomsidolens partyhits. Men även männen har vallfärdat och Carolas berättelse om killar som köpte, men gömde undan hennes skivor för vännerna är inte längre lika aktuell – tack och lov.
Familjen är ständigt närvarande i mellanpratet: den bortgångna (hemgångna, enligt Carola) mamman, pojkvännen tillika bandmedlemmen Jimmy Källqvist, adoptivdottern Zoe som fått ”hjärtat att växa” och så sonen Amadeus som visar låtskrivarbegåvning i nya singeln Can we make a change.
Musikblandningen är dynamisk och livfull, med hopp mellan årtionden som håller stämningen uppe hela vägen. Det är väl bara när Gud och Jesus får ta lite väl mycket plats någonstans i mitten som publiken mulnar till.
Men lite frälsningsförsök får man stå ut med när det är Carola som står på scenen. Sångerskan är genuint förälskad i sin publik och bjuder också in folket ”på beachen där borta” i gemenskapen. Kärleken är besvarad och spiller även över på bandet. När Carola låter gitarristen Charlotte Centervall själv sjunga första refrängen i En evighet är det ingen som klagar, tvärtom.
Mitt i ett äventyr mottas med öronbedövande jubel, som del av ett till medley. Fångad av en stormvind får förstås fullt utrymme med tillhörande fläkt.
Efter att ha gått av scenen drar stjärnan kaxigt ut på väntan, men alla vet vad som är kvar.
Så länge jag lever är första extranumret och med Carola ute i publikhavet byggs stämningen upp för en närmast religiös upplevelse när odödliga Främling avslutar kvällen.
