Albin Glasell stal showen när Elton John hyllades

Med en kul och sprättig "Honky cat" visade Albin Glasell de rutinerade musikalartisterna hur man showar i Elton Johns anda.

ANNONS
|

Producenten Torbjörn Svahns hyllning till Elton John hade behövt tre saker för att lyfta till en högre nivå: en regissör, häftigare scenkläder och en konferencier som berättade lite om den brittiske hitmakaren som i år fyller 70 bast.

Nu görs bara korta låtpresentationer av Torbjörn, dold vid mixerbordet. Avsaknaden av regi märks inte minst i de tre duetterna – som är musikaliskt bra, men saknar både glöd och riktning.

I första akten tänker jag annars på att många har små detaljer att putsa på, även om ingen faller ur ramen. De två första sångarna har bra kroppsspråk och inlevelse, men Martina De Filippo låter lite skrikig i rockiga ”The bitch is back” och Pontus Thorilds hesa röst nästan spricker i ”Saturday night’s alright for fighting”.

ANNONS

Johanna Westholm och Johan Larsson gör prydliga versioner av balladerna ”Candle in the wind” och ”I guess that’s why they call it the blues”, men känns i stället för passiva.

Jonathan Björck ser betydligt tryggare ut och fraserar dessutom personligt, men missar en del toner (även senare i "Your song"). Linnea Andersson tar hand om ”Bennie and the Jets” och ”Daniel”. Bäst är Leon Sigurdsson, med rejält tryck i ”Crocodile rock”.

Efter paus verkar Linnea Höök inte veta när hon ska in i ”Love lies bleeding” igen, men det tar hon igen i ”Sad songs(say so much)".

En höjdpunkt är när en katt bland musikalhermelinerna skuttar in och visar vad skåpet ska stå. Det filmaren Albin Glasell saknar i musikrutin tar han igen med råge genom att äga scenen i den avigt svängiga ”Honky cat”.

Sången sitter och jag önskar att fler vågar släppa loss lika mycket.

Carl Bäckersten övertygar också, i klädd kråsskjorta och en tidsenlig, ljusblå kostym. Han gör ”Rocket man” med snygg falsett och får lyssnarna att tro på orden. Samtidigt har han ett egensinnigt, "spaceat" drag som gör numret spännande och när han backar ut mot de röda draperierna tänker jag på den berömda drömscenen i "Twin peaks" (av Albins idol David Lynch).

ANNONS

Konsertens fokus ligger inte oväntat på Elton Johns tidiga karriär. Hela 13 av 21 låtar (med Bernie Taupins texter) hämtas från de åtta skivor som gjordes under de minst sagt produktiva åren 1970–1974. Fyra är från "Goodbye yellow brick road”, men titellåten saknas tyvärr.

Inget tas från klassikern "Captain Fantastic and the brown dirt cowboy” – inte ens "Someone saved my life tonight". Trots att åtta plattor från 1975–82 hoppas över, liksom de åtta senaste studioalbumen, är nästan alla hitlåtar med.

Jag saknar inte ”Circle of life”, ”Nikita”, "Sacrifice" eller "Sorry seems to be the hardest word".

En av få låtar jag inte känner igen är ”Club at the end of the street” (1989), trots att kören kör samma, gulliga "doo-wop" som i originalet. Den är för övrigt näst nyast, efter ”Can you feel the love tonight” ur filmen ”Lejonkungen” från 1994.

Efter att ha sett flera musikaler med förinspelad musik är det trevligt med ett rejält liveband, även om jag hade väntat mig ett mer framträdande pianospel än i vissa intron, som i ”Take me to the pilot” med Karin Svensson.

Kulturskolans lärare Christian Kullbergs bas är orkesterns starka ryggrad och Willy Wong piggar upp med tenorsaxsolon.

Avslutningen är stark, med ”Tiny dancer” av den i mitt tycke säkraste sångerskan. Emma Whiteside har tekniken, ett eget uttryck och känslor att förmedla.

ANNONS

”I’m still standing” är en personlig favorit och Jim Carlsson blandar spex och en cool, lätt frånvarande utstrålning som fascinerar.

Tio av 13 sångare har varit med i PS-musikaler, som jag har imponerats av. Att de unga talangerna har ett par steg kvar tills de hittar en personlig scenstil är så inte konstigt.

Hade den flitige producenten Torbjörn Svahn bara haft tid hade han säkert kunnat coacha dem ytterligare en bit på vägen.

Konsertrecension

Rocket man – tribute to Elton John

Producent: Torbjörn Svahn

Nöjeshallen, Varberg den 4–5 februari

Orkester: Claes Vestberg och Johan Olsson (trumpet), Niklas Angebrang och Johannes Reigo (trombon), Johan Candefors (altsax, flöjt), Willy Wong (tenorsax, flöjt), Fredrik Ermund (barytonsax), Simon Bladh (elgitarr), Ola Johansson (piano), Christian Kullberg (bas) och Johan Almqvist (trummor)

Låtar:

”The bitch is back” (1974) med Martina De Filippo

”Saturday night’s alright for fighting” (1973) med Pontus Thorild

”I guess that’s why they call it the blues” (1983) med Johan Larsson

”Candle in the wind” (1973) med Johanna Westholm

”Bennie and the Jets” (1973) med Linnéa Andersson

”Don’t go breaking my heart” (1976) med Johanna Westholm och Leon Sigurdsson

”Can you feel the love tonight” (1994) med Jonathan Björck

”Club at the end of the street” (1989) med Johan Larsson

”Daniel” (1973) med Linnéa Andersson

”Crocodile rock” (1973) med Leon Sigurdsson

”Don’t let the sun go down on me” (1974) Carl Bäckersten och Jim Carlsson

”Love lies bleeding” (1973) med Linnéa Höök

”Honky cat” (1972) med Albin Glasell

”Kiss the bride” (1983) med Pontus Thorild

”Your song” (1970) med Jonathan Björck

”Philadelphia freedom” (1975) med Albin Glasell och Martina De Filippo

”Rocket man” (1972) med Carl Bäckersten

”Sad songs (say so much)" (1984) med Linnéa Höök

”Take me to the pilot” (1970) med Karin Svensson

”Tiny dancer” (1971) med Emma Whiteside

”I’m still standing” (1983) med Jim Carlsson

ANNONS