I dag, mina damer och herrar, låter vi ”the good times roll”. Det ska handla om musik.
Jag kan sörja att jag var för gammal för att orka med sovsäck i leran och sömnlöshet flera dygn i sträck, när de stora musikfestivalerna kom i gång på allvar. Visst fanns Roskilde redan när jag var tonåring, men det var nästan det enda stället med kända, internationella artister.
Men på 1990- och 2000-talet växte de upp som svampar ur jorden: Hultsfred, Arvika, Borlänge... Småstäder som förvandlades till eldoradon under några dagar varje sommar.
Den festival som fascinerat mig mest genom åren är Peace&Love i Borlänge, en lika vacker som sorglig saga om festen som grundades 1999 som en motreaktion mot kriminaliteten i hemstaden. Festivalen växte till Sveriges största – men gick i konkurs 2013.
Därför var det med stort intresse jag tittade på ”Peace&love: uppgång och fall” i SVT på fredagskvällen. Det var en dokumentär, gjord av engelsmannen George MacCallum, men i praktiken var det snarare en personlig betraktelse. Filmaren ägnade nästan lika mycket tid åt sin kompis Mark och hans kamp för sitt sjuka barn, som åt den vacklande festivalen.
Det var djupt gripande men vi fick inte veta särskilt mycket om Peace&Love, och varför det gick som det gick. I början av programmet var allt på topp och festivalgrundaren Jesper Heed reste till Havanna och New York för att sprida fred och kärlek, dessa överjordiskt vackra ord. Men vad innebar de i praktiken? På den punkten var parollen lika intetsägande som hippierörelsen på 60-talet.
Det förblev också oklart varför festivalen gick i konkurs. Vi fick se många scener med ledsna idealister, men vad hade gått fel? Förmodligen en krock mellan välvilja och kommersialism, men vad hade hänt exakt?
Trots dessa luckor var George MacCallums film full av vackra bilder och känslor, ungefär som en bra sång. Dessutom kan alla som vill åka till Borlänge i sommar, festivalen har gjort en omstart i mindre skala.
Och apropå musik: alla talar om olika amerikanska tv-serier, men hur många ser på ”Treme”? Om ni har missat historien om en stadsdel i New Orleans är det fullt förståeligt. SVT har konsekvent placerat ”Treme” på en hopplös sändningtid, sent på fredagskvällen.
Numera kan vi se allt på SVTPlay men en bättre programtid hade gett fler chansen att upptäcka serien om New Orleans-borna som kämpar för sin tillvaro efter orkanen Katrina. Skumma byggnadsfirmor tar hand om skadade hus, en kvinna samlar bevis mot en brutal polis, en annan kvinna har precis fått skivkontrakt...
Musiken spelar en av huvudrollerna i ”Treme” där skådespelare hamnar i band med riktiga musiker, och genom åren har vi bland annat kunnat se och höra Dr John, Elvis Costello, Steve Earle och Lucinda Williams.
Det är grymt bra, en festival för oss som inte har tid, råd eller ork att åka till New Orleans, vaggan för jazz, blues och rock. Och mycket annat.
