Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Supportern som tvivlar på fotbollen

Knallskott, läktarbråk, fiffel&båg... Det är några ord man i dag förknippar med fotboll, lika mycket som bragd, drömmål och Zlatan.

Det har länge rått en snedbalans inom sport- rapporteringen i tv och annan media, framför allt när det gäller fotboll.

Medan ett koppel av experter sitter före, under och efter matcherna och analyserar varenda spark ända in i evigheten – så är det få som gräver på allvar i det smutsiga spelet bakom kulisserna. Som kan vara direkt matchavgörande.

Men det finns undantag och Kristina Hedberg, annars mest känd från SVT:s skrikprogram ”Debatt”, gör i alla fall ett försök i ”Fotbollsidioter”, som sändes förra onsdagen i SVT1 (del två visas i morgon på Uppdrag gransknings tid klockan 20:00).

Nu var det i och för sig inget undersökande reportage i första hand, snarare funderade Kristina Hedberg över sin egen kluvenhet till fotboll.

Hon och hennes familj älskar sporten och går på matcherna iklädda supportertröjor, men hon ifrågasätter samtidigt vad hon gör reklam för.

Vad ska hon till exempel tycka om Juventus, hennes favoritlag i den italienska ligan? Det svartvitrandiga laget från Turin var megastort på 2000-talet men det visade sig att segrarna till stor del var resultatet av fixade matcher. 2006 straffades laget genom att bli fråntaget två mästartitlar och degraderas till en lägre division.

Tio år senare – sent ska syndaren vakna – åker Kristina Hedberg till Italien och möter Juventusfans, till exempel en charmig frisör som gestikulerar vilt med sax och kam, medan han avfärdar allt snack om mygel. Och Luciano Moggi, lagets tidigare sportchef som låg bakom matchfixningen, skakar avvärjande på huvudet.

Han är avstängd på livstid från fotbollen men menar att skandalen 2006 berodde på att de andra lagen var avundsjuka. Han säger att han i dag får skriva fler autografer än någonsin, när han möter supportrar.

Kristina Hedberg inser också att hon har fortsatt att jubla åt Juventus segrar, även efter 2006, och det är just denna komplexitet som får hennes reportage att leva.

Hon tillför inget nytt och de stora avslöjandena om fotbollens dunkla källarrum återstår att göra – och kan säkert bli lika omfattande som ”the Panama papers”. För detta krävs effektivare polisarbete och vassa reportrar (”Uppdrag granskning” har gjort bra reportage om fixade matcher).

Men det är ändå intressant att få veta hur en supporter tänker, en i den stora massan på läktaren som inte skriker könsord eller kastar knallskott.

Kärleken är inte blind (men ganska närsynt), sjöng halmianen Per Gessle en gång – och det är väl kanske hos de lätt fanatiska, men ändå eftertänksamma fansen som det finns ett hopp om att få fredligare stämning och bättre ordning på arenorna? Om det finns något hopp?

MEST LÄST