Jobbet. Den självklara delen av vår vardag, det givna samtalsämnet, platsen vi går till, människorna vi träffar, kunskaperna vi identifierar oss med.
Det finns en bild av vad arbete innebär, men den är på väg att ändras. På senare år har prekariatet gjort entré på arbetsmarknaden och det är ingen vacker syn.
Begreppet prekariat kombinerar orden proletariat och prekär och för de som befinner sig där finns inga rutiner, ingen trygghet, ingen fast arbetsplats och inga permanenta kollegor. Ibland finns inte ens en lön.
Medan den äldre generationen suckar över bortskämda ungdomar som är för fina för att städa toaletter vet de som slagits på arbetsmarknaden i några år att problemen större än bristande underhållsvärde i ett ströjobb.
Prekariatet kan inte påverka sitt arbete och ser förmåner som semester, pensionssparande, möjlighet att ta lån eller att över huvud taget planera och ta ansvar över sin framtid som en fjärran utopi.
Skillnaden mellan arbete och fritid upphör när du när som helst kan bli ombedd att hoppa in. Har du otur ringer de allt för sällan, så för att klara hyran hittar du fler arbetsgivare som uppskattar personal som kan vara gubben i lådan alla dagar i veckan.
Moment 22 infinner sig obönhörligen: för många jobb för att skaffa ett till men för få arbetstillfällen för att överleva.
Ser du brister på den arbetsplats som för tillfället har tagit emot dig – patienter med liggsår, barn som far illa, livsfarlig arbetsmiljö – är det bara att tiga eller tala och mötas med ”tack och adjö, vi kommer inte att ringa dig igen”.
Hundra års kamp för bättre arbetsvillkor har gått om intet för alla de som lever i arbetets ingenmansland och hela samhället påverkas av denna slit-och-släng-syn på människor.
En tröst i denna oroliga tid är att missnöjet har börjat bubbla upp till ytan och fått utrymme i maktens rum. Kanske för att prekariatet inte bara utgörs av de redan fattiga utan även rymmer ungdomar med bakgrund i bättre bemedlade hem, som nu sparkar bakut.
Arbetarlitteraturen har blivit pånyttfödd genom Kristian Lundbergs Yarden (2010), Jenny Wrangborgs Kallskänken (2010), Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här (2012) och Elise Karlssons Linjen (2015).
Dessutom finns facklitteratur som den förkrossande antologin Skitliv (2012) och Guy Standings Prekariatet: den nya farliga klassen (2012).
Vi har ett problem, men vi pratar åtminstone om det. Även om vi tiger på arbetsplatsen.
