Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Leonard Cohen på gamla Ullevi i Göteborg sommaren 2012.
Leonard Cohen på gamla Ullevi i Göteborg sommaren 2012.

När inga nya sånger lämnar Cohens verkstad

Att sakna en David Bowie, en Leonard Cohen eller Lars Forssell kan kännas som en kuriös emotion, då ju verken finns kvar. Så vad menas med att sakna Cohen?

Det låter nästan lite förmätet, påträngande – det är ju hans vänner, medmusikanter, och hans barn Adam och Lorca som saknar p e r s o n e n Leonard. Vi andra bör hålla oss till vår egen emotionella läst. Ändå kände jag ett slags ensamhet, en flyktig övergivenhet då det meddelades att Cohen var död.

Läser någon psykolog detta antar jag att hen ler menande, markerande sitt djupsinne och sin förmåga att genomskåda.
Lars Gustafsson, också avliden detta år, skrev en gång att det enda han hade emot psykologer var deras leenden. Vad skulle psykologen då säga när hen lett färdigt? Att jag projicerat mig på Leonard Cohen? Att jag sett honom som en jag aldrig själv kunde bli, att det följaktligen var mitt bättre skuggjag som gav upp andan i Los Angeles och begravdes i Montreal? 

Detta kallas identifikation. Igenkänning. Bakom ligger det gnälligaste av alla krav, att allt måste handla om mig, annars är jag inte intresserad. Ibland kallat inkludering.
Men ju äldre jag blir, desto mer intresserar jag mig, inom konst och film litteratur, för det som åtminstone inte omedelbart handlar om mig. I övrigt är jag naturligtvis lika självupptagen som alla andra. Fast jag bär på mig själv tjugofyra timmar om dygnet, år efter år, och gott folk, ibland blir det lite tråkigt. Jag tror inte jag i detta är det minsta ovanlig.
Att läsa något bra, se och höra något kanske ännu bättre, det är i stället att gå ut ur sig själv, lämna sina vanor och minnen och vandra kring i andras stadsdelar och landskap. Åh, visst känner man igen sig i det evigt mänskliga, men detta har mindre att göra med det individuella jaget än man tror. 

Jag träffade aldrig människan Leonard Cohen. Men hans sånger har funnits i mitt liv sen tonåren, som del av den konkreta värld där jag existerar. Så är det fortfarande. Sångerna är ju som sagt kvar. Liksom dikterna och hans två lysande romaner ”Älsklingsleken” och ”Sköna förlorare”. (Den senare bör bara läsas av människor med sinne för oerhört brutal och surrealistisk humor).
Världen utan honom - utan nya sånger från honom - är alltså inte en brist hos mig. Så vad var det jag saknade när jag hörde om hans död? Inte honom, men ett stycke av världen, den gata som nu avslutats i en återvändsgränd. Att nya sånger från hans verkstad inte längre kan föra mig bort från mig själv.

MEST LÄST