Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/2
ANNONS ▼

Marginaliserad  dramatiker får viss upprättelse

Alfhild Agrell skrevs ut i marginalen. Det började redan under hennes livstid. Från hyllad Dramatendramatiker till bortglömd under loppet av några decennier. Det är ett fascinerande och bitvis tragiskt öde. I morgon kväll spelas hennes ”Ensam” i Falkenberg.

För feministiska litteraturhistoriker är hon, tillsammans med några andra kvinnliga dramatiker från 1800-talets slut, paradexemplet på hur den manliga blicken härskar över kanonbildningen. Agrell spelades oftare än Strindberg under 1880-talets första år. Men Strindberg är portalgestalten i svensk dramatisk kanon, medan Agrell förmodligen fortfarande skulle vara bortglömd, om det inte vore för feministiska litteraturhistorikers gärning från och med 1970-talet.

Marginaliseringen började med 90-talisternas genombrott, då de så kallade köns- och äktenskapsfrågorna blev passé. Därefter är Agrells teaterhistoria en historia om refuseringar. Några framgångar i bokform, som folkslivsskildrare, ändrade inte på den saken.

Hennes eget äktenskap tog slut. Från att ha varit uppburen i salongerna i Stockholm blev hon en kringresande, med sjukdomar, både psykiska och fysiska, och fattigdom som följeslagare. När hon dog på sjukhem i Flen 1923 angavs hon som "medellös". Kanske spelar livssituationen också en roll för marginaliseringen.

Det litterära fältet tycker om manliga outsiders och vagabonder, som lyckas vara produktiva trots usla levnadsvillkor. Kvinnliga ses med misstänksamhet.
Att lämna Stockholm kanske inte var det smartaste karriärdraget, men å andra sidan kanske hon inte kände att hon hade något val, sedan hon blivit utputtad i fältets kylslagna utmarker. Från provinsen hade hon ursprungligen också kommit, född 1849 (samma år som Strindberg) i Härnösand. Kanske spelade det provinsiella ursprunget, tillsammans med det ur höglitterär synvinkel lättsamma intresset för folkhumor och folkliv, också en roll för fältets aktiva glömska.

Agrells teman under de framgångsrika dramatikeråren var ensamstående mödrar, kärlek, äktenskap och kvinnlig ekonomisk handlingsfrihet. Det tematiska släktskapet med Ibsen var påtagligt, så påtagligt att vissa dåtida kritiker kunde muttra om plagiat, medan andra hävdade att hon gick i dialog. Något den knarrige norrmannen kunde behöva.
Det var just dessa teman, så typiska för det moderna genombrottets män och kvinnor och deras borgerliga familjeinteriörer, som fanns i bakgrunden till Riksteaterns och Östgötateaterns så kallade Spetsprojekt 2007. Där spelades Agrells megasuccé "Räddad" från 1882 för första gången på hundra år.

Nu har Riksteatern och Östgötateatern återigen satt upp en Agrellpjäs, denna gång "Ensam" från 1886 som betonar den ensamstående moderns problem i den svårt moralistiska, patriarkala och hycklande 1800-talskontexten.
Att Agrell noga följde 1800-talets dramaideal, "la pièce bien faite" (det välgjorda stycket), har flera kommentatorer vittnat om. Litteraturvetaren Ingeborg Nordin Hennel, Agrells biografiskrivare, tycker att "Ensam" är hennes bästa pjäs.
Så här beskriver Hennel pjäsen på Riksteaterns hemsida: "Lyhört laborerar hon här med spänningsskapande och överraskande vändningar i successiv rörelse mot en kris, kryddat med rapp replikföring och humor."
I morgon kväll (14/10) spelas "Ensam" på Falkenbergs Stadsteater. Det ska bli väldigt spännande att se den.

MEST LÄST