Jag kommer också att följa många kamper i sommar, men däremot undvika det mesta av allt studioprat: uppsnacket, mellansnacket, slutsnacket (men det är aldrig slutsnackat) där experter spekulerar och analyserar, tills det inte finns mer att säga. Men ändå fortsätter de (SVT sände till och med ett studiosamtal, i stället för att berätta om kravallerna mellan ryska och engelska fans på lördagskvällen).
"Too much of nothing", som världens smartaste 75-åring – Bob Dylan – har uttryckt det.
Jag har många gånger gillat saker och människor, men tröttnat eftersom det har blivit för mycket av dem. De har varit med med överallt. Jag har fått en överdos.
Några idoler som det har blivit "too much" av är Mia Skäringer och Kristina Lugn (men det var länge sedan, nu älskar jag Lugn igen). Halmstadsonen Rickard Söderberg ligger också i riskzonen, liksom Lars Lerin.
Den värmländske konstnären slog ner som en bomb för några år sedan med sina självlysande bilder, sin brokiga historia och sitt försynta sätt att – till synes helt ofrivilligt – leverera suveräna one-liners.
Han är en naturbegåvning, men riskerar att bli en seriefigur i media. På sistone har vi bland annat sett honom i ansträngda tv-program där han sökt vänner.
Det var därför med stor misstänksamhet som jag bänkade mig framför "Lars Lerin - mot kvällen uppklarnande", en dokumentär där filmarna Gunvor och Rolf Nordin försökte tränga in ett helt liv på alltför kort tid. Vi fick se smalfilmer med konstnären som barn, vi fick se honom själv intervjua värmländska raggare, och scener från hans omtalade och nedbrytande vistelse i Lofoten. Och så vidare...
Det var extra allt men ändå fungerade det. Lars Lerin är trots allt för speciell för att bli tråkig och hans bilder är rena mirakel. Han kan skänka ett magiskt ljus åt trista hyreslängor och få en ful bensinmack att framstå som världens vackraste och varmaste plats. Jag tappar andan, gång på gång.
Därför blir det godkänt för filmen som finns på SVT Play. Men nu vilar jag gärna ett tag från personen Lars Lerin.
Det är lite motsägelsefullt att vara journalist, och samtidigt tycka att vissa personer bör undvika media. Men jag kan inte låta bli att känna en stor respekt för "Garbo-kändisar" som Agnetha Fältskog, Björn Borg och Ulf Lundell. Tänk så många erbjudanden de måste få om att "tala ut", svänga sina lurviga i "Let's dance" eller intrigera i "Ex on the beach senior" (det programmet finns inte, men det kommer säkert).
Jag tycker även att Zlatan kan fortsätta vara lite hemlig och leka kurragömma med pressen, och i stället låta fötter och panna tala på den gröna mattan.
Jag och min kollega Hilda Blomberg lämnar nu walk-over till fotbolls-EM, och tar semester från tv-krönikorna.
Vi är tillbaka mot slutet av sommaren.
Lova att vänta på oss.
