Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

HN-reporter friade i tv-krönika

Sambon fick ring efter att ha läst om "Bonusfamiljen".

I tv-serien "Bonusfamiljen", som har premiär i Sveriges Television i kväll (30/1), spelar Johan Ulveson en psykolog som säger: "En bonusfamilj är som en kärnfamilj på anabola."

Jag förstår vad han menar, även om jag hellre hade gjort en mer positiv liknelse med en tapasbuffé: omfattande, omväxlande och underbar. Att det krävs något extra för att få ihop barn, biologiska föräldrar och nya relationer är i alla fall klart.

Just familjeterapeuterna (Ulveson och Ann Petrén) har en del intressanta resonemang och råd, samtidigt som deras eget gnisslande privatliv känns aningen krystat.

I utkanten finns även arbetskollegor gestaltade av Niklas Engdahl och Martin Luuk (Kristians yngre bror), samt en farmor och hennes väninna, oväntat nog spelad av Lill-Babs (med den äran).

I centrum finns Lisa (Vera Vitali) och Patrik (Erik Johansson), som har barn sedan tidigare och väntar sitt första gemensamma. Vi möter även deras ex – den allmänt strulige Martin (Fredrik Hallgren) och den högpresterande, känslokalla Katja (där Petra Mede visar skådespelartalanger utanför komedifacket).

Även om "Bonusfamiljen" har roliga scener är det långt från "Solsidan", som Felix Herngren (medskapare), Jesper Harrie (huvudförfattare) och Emma Bucht (en av regissörerna) har jobbat med. Jag gillar att "Bonusfamiljen" vågar ha inslag av nedtonat drama, utan att bli diskbänksrealism.

Hemma kan vi, efter att ha läst Thomas Eriksons bok "Omgiven av idioter", skoja om barnens olikheter. Vi tycker att de har "röda" (viljestark, ärlig, egoistisk), "gula" (utåtriktad, kreativ, obeslutsam) respektive "blåa" (ordentlig, försiktig, petig) drag, förutom det "gröna" (tålmodiga, snälla lagspelare).

I tv-serien har rollfigurernas personligheter på sedvanligt sätt skruvats upp ett snäpp för att bli tydliga.

Storasyster Bianca (Amanda Lindh) vill bryta sig loss från familjen och krigar mot sin mamma, medan Eddie (Henrik Dorsins son Frank) kämpar med en obehandlad bokstavsdiagnos. Hans jämnårige bonusbrorsa William (Jakob Lundqvist) är förstås motsatsen – lugn, duktig och löjligt skötsam på alla sätt.

Den halländska komikern Emma Knyckare brukar skoja om att hon inte förstår hur det hon lever i kan kallas bonusfamilj, när hon i stället för bonus (typ "två för en") har ett barn, men betalar för tre.

De tio tv-avsnitten undviker förvånande nog ekonomiska diskussioner, men det kanske hade blivit för uppenbart? Varenda bonusfamilj behöver ju hitta en lösning som känns rättvis för alla, både av praktiska och symboliska skäl.

Ni som känner mig vet att jag har en sambo som är både vacker och begåvad – och hon vill att vi stryker bonusdelen och bara är en familj. Varför låsa sig till biologin?

Vi kallar ju inte hennes föräldrar för adoptivmamma/adoptivpappa? Och deras biologiska son är alltid min sambos storebror, punkt.

Efter att ha sett två killar kalla varandra bröder, trots att de inte har några blodsband utan "bara" en gemensam halvsyster (minstingen i vårt radhus) håller jag med. Själv försöker jag vara en god förälder, även om jag saknar biologiska barn.

Sambo förresten. Det ordet gillar inte mitt livs kärlek. Och flickvän låter för futtigt. Dags att ändra på det nu.

Därför frågar jag dig – Maria Åkesson – om du vill bära min ring i dag och tills mänskligheten har förstört jorden och gått under?

Vill du göra mig den äran och bli min fästmö?

LÄS OCKSÅ: Lyckat frieri genom en tv-krönika i HN

 

MEST LÄST