Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Hårda snutar… gör verkligheten… mera fiktiv

Novembermörkret tätnar och det begås fler mord, åtminstone på tv. Det känns som det går ovanligt många kriminalserier just nu, och flera av dem bygger på verkliga fall.

Jag har tidigare berömt den brittiska dramadokumentären "Mordutredningen" som avslutades i söndags, där den misstänkte mannen erkände att han varit på mordplatsen – och senare dömdes. Lika realistiskt som övertygande. 
Men det är givetvis känsligt att göra underhållning av verkligheten, speciellt mord. Det är faktiskt en riktig människa som har dött, det förtjänar att upprepas.
Jag tänker på det när jag ser "Svenska fall för FBI" som sänds på torsdagarna i TV4. Det är den andra säsongen som den svenske polisen Bo Åström och Mark Safarik, profilerare vid FBI, tar sig an ouppklarade mord.

Hittills har det handlat om kvinnomord och deckarduon gör allt för att efterlikna fiktiva tv-serier. De kan mycket väl vara duktiga utredare men det blir lätt parodiskt när de poserar tufft vid bilen och pratar med ett dramatiskt patos ("han är vår man") 
Det är faktiskt samma stämning i "Svenska fall för FBI" som i de trailers för "Beck" och "Johan Falk", som visas under reklampauserna. Fakta och fiktion flyter ihop, med stenhårda män i det dunkla ljuset. 
Det är intressant att jämföra med Leif GW Persson i "Veckans brott". Även här handlar det om verkliga mord och jag tycker ibland att programmet går för långt när det gäller smarta bildvinklar och spänningsskapande musik (återigen: det är faktiskt någon som har dött) – men där upphör likheterna.

Leif GW Persson är befriande långt ifrån en hårdkokt action-hjälte. Han ser snarare ut att halvsova (ett intryck som förstärktes i förra veckans avsnitt när han var rejält förkyld).
Han sitter ihopsjunken och mumlar men kommer plötsligt med briljanta analyser, på en svenska som han är ensam om. Om han ska jämföras med en fiktiv deckare måste det bli den gode, gamle Columbo (som spelades av Peter Falk). 
Han framstod också som frånvarande och dessutom totalt förvirrad, ett sätt att lura de självsäkra bovarna att blotta sig. 

Peter Falk är borta (han dog 2011) och detsamma gäller Freddie Wadling, som i lördags hyllades i "Så mycket bättre". De övriga artisternas tolkningar av hans sånger var halvbra och det kan man förstå. Det är inte lätt att låta bättre än Sveriges mest kraftfulla sångare genom tiderna (Jussi Björling  var i och för sig också rätt hyfsad).
Det var däremot fascinerande att se gamla filmklipp med Freddie Wadling och höra nära vänner berätta om hans stund på jorden. 
Den som vill veta mer kan läsa Robert Lagerströms "Freak - boken om Freddie Wadling", en ovanligt lyckad biografi om en ovanligt spännande människa. 

MEST LÄST