Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Förhoppningsvis får robotdramat lite större djup

Vi lever i en tid av remakes, såväl i filmvärlden som i tv-rutan. Var och varannan biofilm är en uppdatering av någon gammal klassiker och störst tycks fenomenet vara i genren science fiction.

Därför är det förstås ingen slump att HBO gör sin nya storsatsning efter ”Game of thrones” med en nyinspelad serieversion av en scifi-rulle från 1973.
Den gamla filmen är en udda men finurlig kombination av western-film och science fiction där människor besöker en nöjespark med vilda västern-tema för att duellera med verklighetstrogna robotar i cowboyhatt. Plötsligt slutar en av dem att spela efter manus och går i stället till attack emot besökarna. Filmens största lockelse ligger i Yul Brynners robotkaraktär och hans otäcka stenansikte – en insats som får Schwarzeneggers solglasögonprydde robotkrigare från 1984 att blekna.

I tv-serien ”Westworld” är det i stället människan som står för ondskan och robotarna som är offer. Serien, som hittills har levererat två av sina tio avsnitt, är skapad av Lisa Joy och Jonathan Nolan (bror till Christopher Nolan; de båda har bland annat gjort rymdfilmen ”Interstellar” tillsammans). 
Den artificiella men välsnidade Westworld-befolkningen har här ett väl utvecklat medvetande och känsloliv, men likt den självbelåtne astronauten Buzz Lightyear i Disneys ”Toy Story” anar de inte att de bara är leksaker som skapats för att tillfredställa människans lustar.

När handlingen kretsar kring robotar avhandlas ofta samma ämnen: faran med att leka Gud, gränsen mellan människa och maskin samt evolutionens oundviklighet. ”Westworld” är inget undantag. Här har tekniken kring robotarna blivit så avancerad att den riskerar att springa ifrån sina skapare, vilket kan få ödesdigra konsekvenser för både plånbok, samvete och överlevnad.
Det krävs en vaken hjärna för att hänga med i handlingen och veta vad som är upp och ner i ”Westworld”. Att urskilja vem som är människa och vem som är robot är nästan ett hopplöst projekt, men det är antagligen meningen. 

Som åskådare förväntas jag känna med dessa människoliknande varelser som lever inlåsta i ett reservat dit cyniska turister vallfärdar för att utnyttja och plåga dem. Dramat balanserar hela tiden mellan att vara intressant och vackert och att hamra på i välbekanta klyschor om ondska, godhet och maktfullkomlighet. Jag hoppas att kommande avsnitt utforskar det mänskliga psyket lite djupare och låter gränsen mellan rätt och fel suddas ut en aning. Snyggt är det i alla fall, såväl i de pampiga western-vidderna som i de eleganta detaljscenerna från robottillverkningen. Estetiken är alltså fulländad, men frågan är vad ”Westwold” har att tillföra rent filosofiskt. Det återstår att se under kommande söndagar.

MEST LÄST