SVT:s nya seriesatsning Boys blev redan innan första avsnittet i mitten av oktober en stor snackis. Kritiken haglade och regissören Olof Leth fick se sitt livsverk sågas längst med fotknölarna. De positiva rösterna var i förkrossande minoritet.
Avsnitten – vi är nu inne på det femte av åtta – visas på SVT Play och är inte längre än att även den mest skeptiske kan uthärda några stycken. Jag såg två och bestämde mig direkt för att Boys inte var någonting för mig. Huvudpersonerna Victor och Leo sitter i sin storstadslägenhet och gör svärmisk musik samtidigt som de försöker ha politiskt korrekt sex med tjejer och bestämma sig för om de vill odla sin indie-image eller faktiskt tjäna pengar på sina medelmåttiga låtar.
Är detta ännu en sömnig parodi på hipsters, eller förväntas man känna empati för dessa unga gossar som antagligen aldrig har behövt ta ett jobb för att klara hyran?
Parallellt med Boys började TV4 sända Boy Machine. Serien är som den andra sidan av Boys-myntet: här vill fyra vuxna män återuppleva sin ungdomstid då de var Sveriges största pojkband. Serien vinner inte originalitets-VM men är småmysig med 1990-talsnostalgi och begåvade Jonas Karlsson som vacklande storstadssnobb.
Vid en jämförelse är ändå Boys mer nyskapande i längden. Serien tar sig faktiskt; man måste inte älska Adam Pålsson och Armand Mirpours postpubertala pojkvaskrar men någon slags ömhet växer ändå fram.
Man vänjer sig vid att inte veta om det är meningen att man ska skratta överslätande eller engagera sig helhjärtat i Victor och Leos banala problem. De kvinnliga karaktärerna är faktiskt inte så pjåkiga de heller. Visst smeker de pojkarnas egon ibland, men i nästa stund är de borta och har viktigare saker för sig än att inleda romantiska relationer med ömhetstörst-ande unga män. Den testosterondoftande houseproducenten Bassi utgör också en skön kontrast till de stundtals överspända poppojkarna.
Kanske är det som fansen hävdar men kritikerna förnekar: att Olof Leth faktiskt skildrar unga män på ett nytt, banbryt-ande sätt. Boys har jämförts med amerikanska Girls men Leth själv menar att idén om att skildra män som talar öppet om känslor och relationer kommer från kultserien Sex and the city. Med det i åtanke hamnar Boys i ett annat ljus.
Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade varit att placera Leo, Victor och deras vänner någon annanstans än i uttjatade hipsternästet Söder i Stockholm. Hur vore det om vi skildrade ungas tankar och känslor i Eslöv, Östersund eller Mellerud?
Det önskar jag mig av SVT nästa år: mer landsbygdsliv i tv-rutan.
