Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

sdltb739a3c-nh
Bob Dylan.

Bob Dylans pris fortsätter att provocera

Många uttalar sig, men inte Nobelpristagaren själv.

Det har nu gått två veckor sedan Svenska Akademin gav oss namnet på årets Nobelpristagare i litteratur. Tystnad råder fortfarande från Bob Dylan, men varje dag är det någon annan som uttalar sig – någon som tror sig veta, någon som tror sig känna, någon som blivit förnärmad, någon som nog faktiskt endast vill synas och uttala sig om något.

När Sara Danius gav oss namnet, uppstod direkt en diskussion om riktigheten i att ge en ”trubadur” priset – var det verkligen litteratur och ”riktig” poesi? Eftersom Leif Nylén i DN redan i slutet på 1960-talet föreslog Dylan – om än lite provokativt – så är ju knappast namnet och personen i sig någon överraskning.

Ändå har en liknande diskussion inte uppstått sedan Dario Fo fick priset 1997. Då som nu trädde de konservativa krafterna fram och gav uttryck för en kultursyn som redan Strindberg bekämpade.

Dario Fo fick minsann veta att han ”bara” var en folklig berättare och absolut inte en riktig författare. Men knappast någon pristagare i modern tid har varit så uppskattad – inte minst för det tal han höll för Akademin, då han som ”gycklare” talade endast italienska och fysiskt gestaltade sin berättelse.

Han lär till och med varit uppe på det stora bordet och gått runt, tittat ned på ledamöterna och dragit sina skrönor. När dörrarna öppnades efter föreläsningen var De adertons ögon fyllda av skratt-tårar, någon hade svårt att resa sig – en annan satt fortfarande och skrattade.

Som en ödets nyck dog Dario Fo i samband med att Dylan tilldelades priset. Båda två bär på ett stort konstnärskap, med vidhängande integritet – fast på helt olika sätt. Båda två har flyttat på gränsen för vad som är ”litteratur” i vår västerländska mening och därmed skaffat sig helt nya publikgrupper. Att Akademin belönar dessa två är verkligen att utbrista ”äntligen!”.

Nu återstår det bara att se om Dylan kommer till ceremonin – han uttalar sig inte, tar bort texten om att erhållit priset från sin hemsida, genomför konserter med mera som om ingenting har hänt. Priset tillhör honom – vare sig han kommer eller inte. Ty någon ”protest-Sartre” är han knappast – bara en konstnär som vill vara i fred och fortsätta sitt skapande – väl medveten om att många gått under då de blivit belönade av ”den goda smakens tjänare”.

Men – kommer han och hämtar sitt pris? Woody Guthries dotter Nora kommenterade det hela med: ”Han har alltid gått sin egen väg och det har fungerat bra”. Kanske är det så enkelt att Dylan inte passar in i mallen av den tacksamme konstnärens underdånighet – den nyliberala och individualistiska tanken om att vi får göra vad vi vill, passar helt plötsligt inte in och förvirring utbreder sig.

Om allt detta samtalas det, i såväl slott som koja och förort – så som ett folkligt pris bör diskuteras.

MEST LÄST