Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/12
ANNONS ▼

Nelje fick önskeutställning i present

Sista chansen att se Jan Stenmarks "förbjudna tankar" i helgen

"En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi det inte." Det är kanske Jan Stenmarks mest kända bild. Men det var inte den som varbergaren Stephan Nelje fastnade för mest, när han fick sin första bok med Jan Stenmarks kollage. 
– Det var den här, säger Stephan Nelje. 

Vi står i lokalen TIN-källaren som tidigare drevs av honom och Liv Due som galleri Art Space. Stephan Nelje pekar på väggen. "Hon blundade och jag kunde vara mig själv för ett tag", står det under bilden han fastnade för. 
– Jag skrattade så att jag fick träningsvärk, säger Stephan Nelje. 
Utställningen som har hängt på TIN-källaren sedan 19 maj var en 60-årspresent till den före detta galleristen av hans vänner.
Trots Jan Stenmarks långa karriär och många utställningar har han aldrig haft en utställning på västkusten förr. Detta är alltså första gången  hallänningar och göteborgare har chansen att se en utställning med Jan Stenmarks bilder.
– Jag skulle haft en i Göteborg men den blev inte av, säger han.
Jan Stenmark gör alltså serier – men han tecknar inte. Han gör kollage. Han letar bilder ur gamla veckotidningar och böcker och skriver texter som ofta är syrliga, ironiska och lite mörka. 
– När jag läste honom för första gången fick jag en känsla av att... man inte är ensam, säger Stephan Nelje.  
"Var får du allt ifrån?". Det är den vanligaste frågan Jan Stenmark får när han träffar läsare. 
– Då brukar jag bara peka på huvudet, säger Jan Stenmark. 
Han gick på konstskola. Målade. Men så kom hans bror hem från en second hand-affär och hade köpt massor av Allt i Hemmet-tidningar från mitten av 50-talet. 
– Jag blev helt frälst när jag såg dem. Jag kände direkt: det här materialet måste jag jobba med. Jag gjorde bilder och sedan började jag skriva texter, säger Jan Stenmark.
Hans första bild publicerades i Aftonbladet 1988. 

Vilken av dina bilder är mest typisk för dig?
– Det är en ganska oskyldig bild med en inte lika oskyldig text. Det är ofta en punktering av idyller, en reklambild från 60-talet eller liknande. 
Texterna, är det din röst? 
– Texterna är litterära. Men tankarna är mina. Fast jag måste tillägga att de är hårddragna, för annars blir det helt sjukt. 
Han tycker att humor är ett bra sätt att få ut förbjudna tankar. 
– Att få ut tankarna, vilka de än är, är väldigt befriande. För mig själv. Jag har märkt att det även är befriande för dem som gillar det. 
Vad skrattar du själv åt? 
– När jag var runt femton kom den sjuka humorn till Sverige, med tidningarna "Hjälp!" och "Mad" till exempel. Det var en stor befrielse. 
Han minns en specifik serie han skrattade mycket åt:
– I en satir över filmen Bröderna Cartwright i "Mad" kommer en annan ranchägare till gården på besök. När han kommer in står det en riktigt ilsken hund och skäller. Pappa Ben står där, som är patriark i familjen, och säger: "Var inte rädd, han biter bara fattiga". Det var något man aldrig hade hört, att man gick över en gräns på det sättet. Det var satir som sparkade nedåt. Det var en befrielse i sig. Det var helt enkelt inte politiskt korrekt och då var det otroligt revolutionerande. 
Vilken av dina egna tankar kom exempelvis "Håll käften lampjävel" från? 
– Jag läste mycket serietidningar och pilarna kunde vara placerade i ett moln, precis var som helst. De var sällan ordentligt riktade till den som pratade. Så minns jag att jag fick den idén: någon säger något, men man använder sig av det som pilen råkar vara riktad mot.
Vilken är din bästa bild, enligt dig? 
– De som ligger nära en själv, som nästan är biografiska, har man en tendens att tycka om bäst. I boken "Kunde du älska skulle du älska det här" finns en bild. Man ser inifrån ett kök, genom ett fönster. Det är en väldigt liten bild. Svartvit. Genom fönstret ser man en kille som åker vattenskidor. Och så står det "En enda gång var huset jag växte upp i en racerbåt". 
– Jag har aldrig hört den kommenteras över huvud taget men jag gillar den väldigt mycket. Jag tänker, är det ingen som förstår den? 
Han säger att han har varit med om liknande saker, känt liknande känslor. 
– Jag kan minnas, om det var jul eller någon fest hemma, att det kom en rolig farbror. Som plötsligt såg en. Det påminner om den händelsen – en gång, liksom. Nu menar jag inte att mina föräldrar inte såg mig. Men när någon plötsligt ser en på ett nytt sätt. Det motsvarar det här med killen som åker vattenskidor efter vårt hus. 
Hur tar du själv del av humor i dag?
– Jag har egentligen inte sett något humorprogram sedan The Office. Jag har inte sett några svenska humorprogram. Jag kommer aldrig in i dem. Jag ser fem minuter och sedan stänger jag av. Jag säger inte att de är skitdåliga men jag har inget behov av dem. 
Det senaste roliga han såg var på Biblioteksgatan i Stockholm. 
– Det är en väldigt fin gata, nära Stureplan. Mycket fina butiker. Boutiquer. Så passerade jag en riktig märkesaffär och i ögonvrån ser jag: det står "Carpe Diem. Manjana." Jag tyckte att det var skitkul. Det hade jag velat skriva själv. Det är suveränt. 

Han läser Rocky varje dag i DN, och det gillar han, medger han. 
– Och så får jag fortfarande tidningen Galago, som jag inte är så förtjust i längre. Jag kanske stöter mig med folk, men jag tycker inte att det är några roliga serier längre. Den självbiografiska serien har lite spelat ut sin roll tycker jag. Eller så är de för unga. Jag vet inte. Jag hänger inte med längre. 
– Det är som med musik. Man står frågande. Vad är detta? Var är melodin? Man förstår inte kvalitéerna längre. Man förstår att de finns. Men begriper dem inte. 
Det är inget du sörjer? 
– Det är så för de flesta tror jag. Jag har en kompis som hängde med längre. Han är visserligen lite yngre. Men jag tror bara att man hänger med till en viss tid. Jag tycker inte att det är något tragiskt, egentligen. 
Hur ser din vardag ut? 
– Jag går upp. Jag läser tidningen länge. Jag är ju pensionär nu. Jag tar ut lite allmänpension så jag unnar mig att sitta i en och en halv timme. Sedan cyklar jag till jobbet. Och så sitter jag, alla vardagar, och jobbar från 10 till fem, eller nåt sånt. Där gör jag inget annat än jobbar. Jag jobbar intensivt. Jag äter smörgås och jobbar samtidigt. 
– Jag har hållit på med det här ganska länge. Ibland kommer jag hem på kvällen och tänker "Vad är det jag håller på med?". Men när jag är där känner jag någon typ av meningsfullhet, faktiskt. Jag grubblar inte. Jag vill bara jobba.  

MEST LÄST