Filmrecension: Ben is back

AA-möten fungerar ofta otroligt väl på film. Ett koncentrerat ögonblick av gripande människoöden rullas upp med allt det fula och avgrundsdjupa. Och samtidigt – hopp.

Rent dramaturgiskt är det svårt att misslyckas och som publik är det nästintill omöjligt att inte bli gripen.

I "Ben is back" finns en sådan scen och den illustrerar precis vilka demoner som den unge Ben brottas med. Han håller på att tillfriskna från sitt missbruk. Kanske. Förhoppningsvis. Det innebär ju också att tvingas ta itu med själva livet igen.

I bakgrunden sitter hans mamma Holly (Julia Roberts) och lyssnar. Hennes nervositet inför sonens plötsliga uppdykande från behandlingshemmet är påtaglig. Första reaktionen var att gömma alla mediciner och smycken och sedan att köra tillbaka honom igen. Men det är ju jul. Och han testade negativt på det drogtest hon, rutinerat och självklart, direkt tvingade honom att ta.

Precis som i den på sina håll fortfarande bioaktuella "Beautiful boy" med Timothée Chalamet och Steve Carell fokuserar dramat på hur en förälder tappert kämpar för sitt barns liv.

"Man kan inte rädda dem", påpekar en hårt drabbad granne i området i "Ben is back". Många starka stunder levereras och inte minst Julia Roberts är riktigt bra i skildringen av hur ett barns missbruk påverkar hela familjen. De bor i ett privilegierat område men det är inget vaccin, förstås. Dessutom påpekar Bens styvfar, själv svart, att om Ben hade varit svart hade han "suttit i fängelse för länge sedan."

Ben spelas mycket bra av Lucas Hedges ("Manchester by the Sea"), som är son till regissören Peter Hedges ("Min brors flickvän"). Tyvärr håller den där koncentrerade känslan av förtvivlan, hopp och självrannsakan som föds på AA-mötet inte i sig rakt igenom, i filmens andra halva tar ett nästan thrillerartat spår vid. Det är inte helt igenom lyckat men sammantaget blir "Ben is back" en arbetsseger för främst Julia Roberts, vars hårt prövade mamma aldrig ger upp.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra