Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Alita (Rosa Salazar) är en vilsen cyborg i en ogästvänlig värld i "Alita: Battle angel"). Pressbild.

Filmrecension: Alita: Battle angel

Efter två timmar av snygg men halvtrist cyberpunkseskapism är det bara att konstatera att det viktigaste i den här storfilmen glömdes bort: Manuset.

James Cameron ("Avatar") har jobbat jättejättelänge med den här filmen. Så länge att han till slut inte hade tid längre, utan fick lämna över till Robert Rodriguez ("Sin City", "Spy kids"). Men trots all tid, all energi (och alla pengar) som har plöjts ned i detta projekt är resultatet en visserligen effekttung men rörig och ganska långtråkig historia.

"Alita: Battle angel" bygger på en mangaserie om en cyborg med extraordinära stridskunskaper. Historien utspelas 500 år fram i tiden, då förödande krig har ägt rum.

I denna skapelseberättelse hittas den halvtrasiga Alita på en sophög av läkaren Dr Ido (Christoph Waltz) som sätter ihop hennes fortfarande levande inre med en robotkropp han snickrat ihop. Själv har hon inga minnen kvar. Men snart blir det tydligt att den rara flicka, som läkaren på pappa-vis försöker forma henne till, i själva verket är något helt annat.

Rosa Salazar gestaltar Alita med motion capture-teknik, Salazars mimik präglar cyborgens i utseende, som i övrigt är skapat i en dator, och resultatet är en fascinerande hybrid mellan människa och serietidningsfigur.

Men trots stort fokus på Alitas mangainspirerade rådjursögon lyckas de inte bli den där själens spegel, som hade kunnat skapa lite äkta liv. Om nu cyborgar har en själ. Inte för att någon som är involverad i filmen verkar bry sig om denna klassiska sci-fi-frågeställning.

Det är svårt att förstå vad de överhuvudtaget är intresserade av att berätta. Förutom ett stentråkigt spår som handlar om hur Alita blir förälskad i den mycket okarismatiske Hugo (Keean Johnson) finns inte mycket substans.

Det fokuseras desto mer på Alitas späda kropp. I mangakulturen är små hämnarflickor inget konstigt men, precis som i den mycket likartade "Ghost in the shell" (2017) med Scarlett Johansson, händer något lite sliskigt i krocken mellan manga och Hollywood.

I en talande scen får Alitas kropp formas enligt hennes egen uppfattning om vem hon är. Och ser man på, den blir nästan precis lika petite som innan, bara med lite större bröst.

Givetvis finns det många scener som är coola och ser mycket snygga ut. Men 2019 är det dags att lägga ribban högre än så. Det går att göra vad som helst med datorer i dag. Ett vettigt manus däremot, det är fortfarande lika svårt som alltid att skruva ihop.