Söta röda bönor. I våras gästade Naomi Kawase Göteborgs filmfestival. Nu har hennes nya film Under körsbärsträden svensk biopremiär, en film om vänskap mellan generationer.
Söta röda bönor. I våras gästade Naomi Kawase Göteborgs filmfestival. Nu har hennes nya film Under körsbärsträden svensk biopremiär, en film om vänskap mellan generationer.

Under körsbärsträden är ett slags existentiell rebus

ANNONS
|

Under körsbärsträden är en ovanlig film, ett slags existentiell rebus. På ytan kan den säkert framstå som en fin, men lite utdragen och sentimental, vänskapshistoria. Några udda själar som möts, ett stycke okänd japansk historia som rullas upp. Själv drogs jag djupt in i den saktmodiga, originella berättelsen, som berörde mig starkt med sina flyhänta funderingar kring arbetsfördelning, nytta och njutning.

Mycket av magin ryms i den dramaturgiska leken med det som syns och det osynliga, nertystade. En nyckelscen utspelar sig på ett hem för äldre spetälskesjuka. Två personer får där ett meddelande från den tredje via en bandspelare. Upplägget för tankarna till andra originella berättelser, genomsyrade av märkliga samband och gåtfullhet, som Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen.

ANNONS

Under körsbärsträden bygger på en roman av Durian Sukegawa. Författaren spelar med i Naomi Kawases film Hanezu från 2012 och kontaktar senare Kawase med sin bok. Hon blir förtjust inte minst i hans sätt att lyhört gestalta romanfigurernas brister, det som fattas dem i livet.

Ett snabbmatsställe i ett gathörn står i centrum. Där serverar den buttre föreståndaren dorayaki: små pannkakor fyllda med bönpasta. ”An”, på japanska, vilket också är filmens originaltitel. Han är trött, avstängd. Öppnar sig bara för en av gästerna: en högstadieelev som framstår som en känslig själ, och som har det jobbigt hemma. En dag dyker en till synes smått förvirrad 76-årig kvinna upp och söker extrajobb. Hennes förvridna fingrar och höga ålder gör att hon får nobben. Den utsökta röda bönpasta hon lagar bevekar ändå chefen. Efter visst tjat får hon anställning på prov.

Som ingen annan talar hon med azukibönorna. De lär henne något om bortprioriterade värden i livet. Samtidigt som affärerna börjar blomstra tar berättelsen en tvär vändning, när chefen får påhälsning av ägaren, som beordrar honom att omedelbart göra sig av med gumman Tokue, då rykten går om var hon kommer ifrån och varför hon har så vanställda händer.

ANNONS

Vänskapen i filmen växer sig lika stark som den mellan Chiefen och Sally Jones i Jakob Wegelius prisade böcker – eller varför inte den som uppstår i japanska Shôhei Imamuras film Ålen. Bildspråket i Kawases film är intimt. Dofter och smaker förmedlas lika effektivt som i Ang Lees film Mat, dryck, man, kvinna.

Symboliken är tydlig: de blommande körbärsträden i den japanska kulturen är en stark påminnelse om döden. Dessutom ligger det något sympatiskt i åldersskillnaden mellan de tre personer som utgör berättelsens nav.

ANNONS