Franske regissören Jacques Audiard tog andan ur mig redan med fängelsedramat En profet (2009) där en ung arab klättrar från botten till topp i internernas empatilösa hierarki. En ohyggligt våldsam film, som samtidigt med stram gestaltning och små åthävor lyckades blottlägga våldets mekanismer. Därefter skrev han och regisserade relationsdramat Rust and bone (2012), där ömsinta känslor mot alla odds väcks mellan huvudpersonerna, båda olycksdrabbade, desillusionerade och med taggarna utåt.
I nya flyktingdramat Dheepan kombinerar Audriard tematiken ur dessa tidigare berättelser. Den brännande aktuella filmen utspelar sig med ett sönderfallande Europa som fond, där våldsamma och i grunden meningslösa ställningskrig och positioneringar pågår mellan olika grupperingar.
Bildspråket är genomgående mäktigt, skrämmande men också poetiskt och lätt förtrollande som då en tamilsk elefant rör sig i slow motion mellan palmblad.
Människor kliver ner i rangliga båtar i mörker, når i bästa fall en ny strand någonstans. Orkar kanske sälja billigt krimskrams på gatan tills polisen kommer och det är dags att fly igen.
Skickligt väver Audiard samman sin mångbottnade berättelse om tre tamilier: en man, en kvinna och ett barn som av en slump träffas i ett flyktingläger. Med falska pass, ärvda av en familj där alla dött, tar de sig från Sri Lanka till en förort till Paris där de får en tillfällig bostad i ett sjaskigt miljonprogramsområde. En gudsförgäten plats där kriminella gänguppgörelser äger rum inför öppen ridå.
Mannen och kvinnan är främlingar, stör sig på varandras egenheter. Att låtsasleva familjeliv går därför trögt. Samtidigt ger samtal glimtar ur deras respektive förflutna – främst hans. Successivt, som när fotopapper läggs i framkallningsvätska i ett mörkrum, förser filmen sina namnlösa, papperslösa huvudpersoner med bakgrund, sammanhang, komplicerade identiteter, vilja och bevekelsegrunder. Kvinnan vill helst bara vidare: till släktingar i England. Hon vill och kan inte ta ansvar för barnet. Flickan i sin tur vill smälta in men är utsatt och ensam, både i skolan och hemma. Mannen, Dheepan, tidigare soldat i den tamilska befrielsearmén, får svartjobb som vaktmästare och visar sig snart vara en riktig fixare. Något som till en början uppskattas av områdets knarklangare och gangsters.
Men skruvarna dras åt. När Dheepan får nog och rent bokstavligt drar en gräns mellan husen i bostadsområdet är han tillbaka i kriget. Visst är det ett annat krig nu – men lika blodigt, lika meningslöst.
Audiards drama, som vunnit Guldpalmen i Cannes, är visuellt hisnande, tänkvärt och välspelat även om slutscenerna känns lite påklistrade.
