Joy – en film om att våga tro på sig själv

ANNONS
|

Att Jennifer Lawrence är en skådespelerska som äger filmduken vet alla som beundrat hennes insatser i Hungerspelen eller i varför inte Debra Graniks mörka drama Winter's bone. Inte alla kan som hon välja och vraka mellan regissörer som Darren Aronofsky och Richard Linklater.

Här spelar Lawrence ensamstående mamman Joy, som uppfinner en synnerligen praktisk golvmopp, i en film om fyra generationer kvinnor. Dramat som bygger på uppfinnaren Joy Manganos verkliga framgångssaga, ändrar visserligen med besked Amerikas favorithistoria från "The self made man" till "The self made woman". I övrigt är det mesta sig likt i upplägget.

Vi möter först Joy som liten, med sprudlande fantasi och högtflygande drömmar. Senare, efter föräldrarnas skilsmässa, tycks hon vingklippt och alltför upptagen av vardagens måsten för att ens kunna stava till självförverkligande. Fattig, frånskild, med en deprimerad mamma, en hetlevrad pappa och en fientligt inställd halvsyster, har hon det inte lätt.

ANNONS

Filmen är en sentimental berättelse om att tro på sig själv och våga satsa på sina drömmar. Fortsätta kämpa. Även i uppförsbacke, mot alla odds.

Trots klassperspektivet är det här ingen ny Erin Brockovich och den redovisande filmen, med alla sina vändpunkter och affärsintriger, hade enbart varit plågsam och utdragen utan sina skådespelare. Visst är den även nu alldeles för lång. Men förutom Lawrence kan publiken även njuta av Robert De Niro som Joys hetlevrade pappa och Isabella Rossellini som hans välbärgade nya kärlek.

Nog hade dessa stjärnor varit värda ett mustigare manus, men de gjuter ändå visst liv i en relativt harmlös film om en kvinna som vågade och vann.

ANNONS