Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/8
ANNONS ▼

HN möter Ruben Östlund på WOW

"Fredrik Wenzel har tillfört jättemycket till The Square"

Ruben Östlund blev historisk när hans "The Square" vann Cannes-festivalens finaste pris Guldpalmen tidigare i somras. Filmen, som förhandsvisas under Way Out West i Göteborg,  handlar delvis om ett konstverk, en ruta i det offentliga rummet där gemensamma rättigheter och skyldigheter råder. 

"Till Rutan kan vi gå om vi behöver hjälp, när någon står i den är det vårt ansvar att söka kontakt och försöka hjälpa till. I Rutan kan vi lämna ifrån oss våra ägodelar, i den får vi inte stjäla." Så beskriver Ruben Östlund själv Rutan. 
Filmen "The Square" filmades av falkenbergaren Fredrik Wenzel. 
– Han är väldigt prestigelös. Han har väldigt känslig blick, tycker jag, när det gäller hur nära och i vilken vinkel man ska vara. Han hittar rätt, säger Ruben Östlund. 
Han berättar att de hade kameran på en "Dolly", en slags vagn, under arbetet med "The Square". 
– Vi kunde höja och sänka den enkelt, och testa trettio olika utsnitt väldigt fort. Vi kunde bläddra mellan de olika höjderna och se vad som hände med bilden. Vi jobbade jättenoga med kamerahöjden, just, vilket är lite ovanligt. När man har ett stativ är det ganska bökigt att höja och sänka men nu var det enkelt och det var Fredriks idé, säger Ruben Östlund som tror att idén kom från deras arbete med filmen "Turist". 
– Där insåg Fredrik mitt sätt att jobba med ganska långa tagningar, lite större bilder, och att Dollyn skulle vara effektiv att jobba med.
Hur fungerar ert samarbete? 
– Jättebra. Jag tycker att han har tillfört otroligt mycket. Jag gillar verkligen att jobba med honom.
Hur kom ni kontakt med varandra?
– Han har ju varit på Fasad och när de gjorde "Farväl Falkenberg" och "Man tänker sitt" började vi lära känna varandra. Jag lyssnade på någon intervju han gjorde där han pratade om sin fascination för black metal och han beskrev sin första upplevelse av den musiken på ett väldigt vackert sätt. Då blev jag nyfiken på honom. 

Under Way Out West kommer regissören till den uppbyggda rutan i Slottsskogen som är markerad av vita gatstenar på en gräsmatta. 
– När jag gjorde research för min långfilm "Play", där jag beskriver hur barn rånar andra barn, mötte jag hela tiden exempel på den oförmåga vi har att erbjuda hjälp på offentliga platser, säger Ruben Östlund. 
Han pratar om fenomenet "åskådareffekten". Att känslan av ansvar hos en människa blir mindre när hon befinner sig i stora grupper. 
– Men det finns fysiska överenskommelser, som ett övergångsställe, där vita fält i gatan får bilister att bli mer försiktiga för gående, säger Ruben Östlund. 
Den här rutan är ett försök till en liknande överenskommelse. Idén till konstverket Rutan kom först, filmen om konstverket kom senare. Sedan 2015 finns det en permanent ruta inne i Värnamo centrum som kom till i samband med en utställning på designmuseet Vandalorum. 
– Under attackerna i Trollhättan och Stockholm samlades människor i rutan. En gång ställdes en ros i rutan med en lapp där det stod "Tack för att ni hjälpte vår son". Så rutan har haft effekt, säger Ruben Östlund. 
Bakom honom har ett par precis gått in i rutan. De står och kyssen varandra.

 

Läs också:

 

Ruben Östlund om Rutan: 

2008 öppnade det första grindsamhället i Sverige, ett bostadsområde bakom murar som bara ägarna har tillåtelse att vistas i. Det är ett extremt exempel på hur priviligierade grupper tar avstånd från sin omgivning. Det är också ett av många tecken på hur europeiska samhällen får mer individualistiska styren samtidigt som statsskulderna växer, de sociala bidragen sjunker och under de senaste 30 åren har klyftan mellan rik och fattig ökat konstant. Även i Sverige, en gång världens mest jämlika samhälle, har ökande arbetslöshet och rädsla för en minskande välfärd lett till att individer misstror både varandra och samhället. Det finns en ihållande känsla av politisk maktlöshet som har underminerat vår tro på staten och som gör att vi drar oss tillbaka till oss själva. Men är det så vi vill att samhället ska utvecklas?

När jag gjorde research för min långfilm Play, där jag beskriver hur barn rånar andra barn, så mötte jag hela tiden exempel på den oförmåga vi har att erbjuda hjälp på offentliga platser. De verkliga rånen, som låg till grund för Play, ägde rum i fullt dagsljus i den stillsamma staden Göteborg, i köpcenter, på spårvagnar och på torg, och de vuxna reagerade inte även om detta hände nära dem. Den här oförmågan att hjälpa när andra människor är närvarande är känd hos psykologer som "åskådareffekten" eller "åskådarapati". Experiment har visat att sannolikheten att få hjälp är omvänt proportionell till antalet åskådare på platsen eftersom ansvarsfördelningen i större grupper är så diffus, även om det också finns bevis för att gruppsammanhållningen kan balansera ut kollektiv likgiltighet.

När min far var ung, på 50-talet, måste det västerländska samhället ha haft en känsla av gemensamt ansvar. Han har berättat för mig att hans föräldrar lät honom springa runt och leka i Stockholms innerstad när han var 6 år. De satte helt enkelt en adresslapp runt halsen på honom i fall han skulle gå vilse. På den tiden ansågs vuxna vara pålitliga medlemmar av ett samhälle som kunde hjälpa ett barn om han hamnade i trubbel. Dagens sociala klimat verkar inte stärka gruppsammanhållning eller vår tillit till samhället; nu tenderar vi snarare att se andra vuxna som hot mot våra barn. Det var med de här tankarna i huvudet som jag och Kalle Boman utvecklade idén till The Square, ett konstprojekt som tar upp tillit i samhället och utforskar behovet av att omvärdera våra nuvarande sociala värderingar

– Ruben Östlund

Källa: Pressmeddelande 

Se mer från - Way out West 2017
MEST LÄST