Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/4
ANNONS ▼

"Han bestämmer allt och jag är underkastad"

Wenzel om arbetet med Ruben och tacktalet till sin lärare.

Ruben Östlunds "The Square" har vunnit några av filmvärldens finaste priser och på tisdagen meddelades det att den även är nominerad till en Oscar i kategorin bästa icke engelskspråkiga film. 
Mycket fokus har legat på regissören men på den svenska Guldbaggegalan prisades även filmens fotograf, Fredrik Wenzel från Falkenberg, för sina insatser.
– Det var jättefint, säger Fredrik Wenzel till HN dagen efter galan.

Vad som ingår i en fotografs roll, kontra regissörens och producentens, skiljer sig från produktion till produktion. Med Ruben Östlund som regissör är fotografen väldigt styrd, berättar Fredrik Wenzel. 
– Ruben är otroligt visuellt orienterad. För honom börjar allt med bilden. Med andra regissörer kan man ha stora friheter som fotograf. Med Ruben har man i princip inga alls. Han bestämmer allt och jag är underkastad, säger Fredrik Wenzel. 
I somras träffade HN Ruben Östlund på Way Out West i Göteborg. Han berättade då att han och Fredrik under inspelningen av "The Square" hade kameran på en "Dolly", en slags vagn: 
– Vi jobbade jättenoga med kamerahöjden, vilket är lite ovanligt. När man har ett stativ är det ganska bökigt att höja och sänka men nu var det enkelt, och det var Fredriks idé, sa Ruben Östlund till HN. 
Fredrik Wenzel skrattar lite när han får höra detta.  
– Ruben har använt sig av väldigt lite teknik tidigare. För alla andra filmskapare är en "Dolly" en vardagsgrej, för Ruben är det ett åttonde underverk, säger Fredrik Wenzel och drar sig till minnes när de två lärde känna varandra, när de arbetade med "Turist". 
I filmen skulle kameran röra sig mot karaktären Ebba som satt ute i backen och kissade. Fredrik Wenzel la ut en räls som kameran skulle åka på. Han frågade Ruben Östlund om han trodde att två meter räls räckte. 
– Då såg han på mig och sa: "Titta inte på mig. Jag har aldrig gjort en åkning". Hans kamera har alltid varit statisk. Det är fint, med Ruben. Han är så ändamålsorienterad. Han ifrågasätter alltid vad något ska vara bra för. Det får aldrig vara där för sakens skull. Det är lätt att bli förförd av alla verktyg som finns, speciellt nu när hans budgetar växer och han får större frihet, men han fortsätter ändå ifrågasätta varför kameran ska vara just där den är. Den kan vara var som helst. 

Så, vad är det då du har vunnit pris för? Vad är det du har gjort i "The Square"? 
– När jag och Ruben läser igenom manuset bestämmer vi med vilka ögon vi tittar på varje enskild situation. Var står kameran? Hur rör den sig? Hur ser ljuset ut? Vad är stämningen och vilken lins använder vi? 
Detta bestäms bild för bild, hela manuset igenom. 
– I Rubens fall kan man mer eller mindre blunda och spela upp hela filmen för sig själv i förväg. Sedan ger vi oss ut och försöker ta de där bilderna. 
På inspelningsplatsen handlar Fredrik Wenzels arbete om att, tillsammans med regissören, se hur en viss bild kommer fungera när den klipps till en annan. 
– Det är hypoteser, egentligen. Vad blir det för skillnad om förra bilden klipps till en stor bild, från långt avstånd, eller till en nära bild på ett ansikte?
Allt handlar om att kameran är publikens öga, säger Fredrik Wenzel.
– Kameran bär hela salongen på sina axlar. Det är man medveten om och det kan man antingen använda sig av, manipulativt, eller hantera varsamt. 

Många av Guldbaggegalans besökare kom troligtvis stressade av jobb och januarimörker, med en lång to do-lista i huvudet och tankarna lika mycket på morgondagens göranden som på händelserna som utspelade sig på scenen på Cirkus. Fredrik Wenzel kom till galan i en annan sinnesstämning. 
– Jag hade precis kommit tillbaka från ett Vipassana-center, säger Fredrik Wenzel.
Vipassana är en gammal meditationsteknik. Under tio dagar hade fotografen spenderat 100 timmar i tyst meditation.
– Där är det väldigt strikt och stilla. Så det var verkligen ur askan, direkt in i elden, att komma till galan. Det var omtumlande men också häftigt, såklart. 
När Fredrik Wenzel tog emot sitt pris uppmärksammade han sin lärare från Hertingskolan, Marita Hultén, i sitt tacktal. Han berättade bland annat att hon kunde ge eleverna en liten klump med bivax att sitta och pilla på, eftersom hon visste att det kunde vara svårt att sitta still. Och hon avslutade varje dag med att ge varje elev en innerlig kram. 
Hur kommer det sig att ditt tal handlade om din lärare? 
– När man sitter länge i meditation och känner efter i varje enskild punkt i kroppen är det väldigt vanligt att minnen från ens barndom och liv kommer tillbaka till en. Man ser det inte, som ofta när man minns, från där man är idag. Utan man minns det som den person man var då. Det är så rörande. Och jag kom att tänka på henne. 
Vad gjorde hon som var så speciellt?
– Hon visade en form av villkorslös kärlek. Alla traditioner och religioner pratar om det, men att utöva det är något av det svåraste man kan göra i livet. Oavsett vilken bakgrund vi kom från behandlades vi lika med kärlek och innerlighet. Hon lyssnade på oss och tog alla på allvar. Man räddar liv genom att behandla människor så. Och att få lära sig villkorslös kärlek, som vi fick göra som sjuåringar, gör något fint med människor, säger Fredrik Wenzel och glider in på hur han tycker att skolan fungerar i dag. 
– Det är förödande att man låter skolan bli ett tävlingsmoment, en plats för konkurrens och press. Jag tror att det är livsfarligt och jag tycker att det är otroligt sorgligt. 
Han berättar att han inte själv har barn men att alla som får barn "tjatar om hur jäkla häftigt det är". 
– Jag förstår inte. Put your money where your mouth is, då! Satsa på det som är viktigt. Vi kan själva bestämma hur vårt samhälle ska se ut, det är inte förutbestämt. Låt barnen få leka och utforska, i stället för att sätta betyg på barn i ettan och diagnosticera tio procent med hjärnskador och medicinera dem med amfetamin så att de kan sitta still. Om barnen inte passar formen är det kanske formen man ska ändra på, inte barnen? säger Fredrik Wenzel. 
Han har sett många exempel på barn som inte "passar in i mallen" i sin egen uppväxt. 
– Det syns ju redan när man är barn, vilka det kommer gå snett för. Många av mina vänner gick in i drogmissbruk och kriminalitet och lever inte längre. Om jag såg att det skulle gå snett redan när jag var liten, varför såg inte de vuxna det? Och varför gjordes inget åt det? säger han.

MEST LÄST