Vi låter den här intervjun rulla baklänges. Jag ser alltså Sanna Lenkens ryggtavla försvinna bort och bli allt suddigare i duggregnet. Jag står kvar på stentrappan och tänker på allt hon hunnit med det senaste halvåret: alla festivaler hon besökt, alla priser hon fått ta emot sedan långfilmsdebuten med Min lilla syster som hade premiär på Göteborgs filmfestival där den gjorde braksuccé. ”Det kommer att bli riktigt läskigt att se den för första gången tillsammans med en stor publik” erkände Sanna Lenken i en GP-intervju strax före visningen.
Men hon hade inte behövt oroa sig. Göteborgspubliken älskade berättelsen om de två systrarna, med makalösa skådespelarinsatser av debuterande Amy Deasismont, mer känd som Amy Diamond, och Rebecka Josephson, dotterdotter till Erland Josephson. Strax därefter vann filmen också en kristallbjörn i Berlin, i festivalens sektion för ungdomsfilm.
Storasyster Katja (Deasismont) är en lovande konståkerska med enorma prestationskrav. Lillasyster Stella (Josephson) ser upp till henne, åker i samma klubb, men rör sig betydligt klumpigare över isen. Istället är hon i hemlighet kär i Katjas tränare. Katja lyckas mörka och dupera sin ätstörning för nästan alla, utom för systern som står henne närmast av alla. Föräldrarna, spelade av Annika Hallin och Henrik Norlén, framstår som snälla men lite självcentrerade och ovetande om tonårsdotterns svåra sjukdom och manipulativa beteende.
Sanna Lenken upplevde själv ätstörningar under tonåren och vet därför att berätta med exakt tonträff. Som genrep inför långfilmen gjorde hon dessutom den starka kortfilmen Äta lunch som utspelar sig på en ätstörningsenhet.
– Inför filmen läste jag en massa om ätstörningar, kvinnor och kroppar och feministisk litteratur av olika slag. Något som tycks slående för alla med ätstörningar är känslan av att inte känna sig älskad för den du är. Trots att du är sjuk och anorektisk är det också många som bekräftar dig som smal och snygg. Det kan göra det ännu svårare att ta sig ur beteendet och se att det är sjukligt.
Anorexi handlar alltså både om kontroll, att söka tröst och att vilja bli sedd genom att utsätta kroppen för späkelse.
– Den berättelsen är jag inte ensam i, ändå finns det väldigt få filmer om ätstörningar, vilket jag tycker är helt galet, säger Sanna Lenken som jämför temat med alkohol och andra missbruk.
– Det har å sin sida skildrats på film hur många gånger som helst. Anorexi är samma slags beroende och ungefär lika vanligt.
På ett djupare plan handlar ätstörningar om den identitetskris som lätt infinner sig under puberteten.
– Vem jag skulle vara som kvinna i det offentliga rummet? Det skapade förvirring att å ena sidan vara en medborgare med rättigheter precis som en man. Ändå tillhöra ett kön som hela tiden objektifieras. Hur skulle jag vara för att bli respekterad och älskad?
Ytterst handlar det om skamkänslor, sådana som Sanna Lenken fortfarande ibland känner och håller på att bearbeta.
– En helt onödig skam över sig själv, som många kvinnor delar.
Sanna Lenken är född i Göteborg och bodde som liten i en stor lägenhet i Guldheden med syskonen Kicki, 4 år yngre, och Victor, 8 år yngre. Föräldrarna var journalist respektive förskollärare som omskolade sig till bibliotekarie och kultursekreterare. Som 8-åring upplevde Sanna Lenken sin första livskris när familjen flyttade till Alingsås, just i samma veva som hon för första gången hade blivit riktigt kär. Filmintresset väcktes under alla biokvällar på Palladium i Alingsås, då hon fick upp ögonen för starka draman som Mina Tannenbaum och Jane Campions En ängel vid mitt bord.
Syskonens sammanhållning var – och är – stark, och relationen systrarna emellan i filmen Min lilla syster är delvis sprungen ur verkligheten.
– Jag tror att Kicki blev väldigt osynlig i familjen när jag blev sjuk. Långfilmen är verkligen inte min historia rakt av. Men under arbetet med den insåg jag plötsligt hur mitt beteende drabbat andra människor.
Nu är Sanna Lenken spänd på vad Kicki ska tycka om filmen.
– Hoppas hon tycker om den. Hon är en av de viktigaste människorna i mitt liv. Systerskapet är så otroligt centralt. Det är så fint att stå någon så nära att det ibland närmast blir lite symbiotiskt. Det var den närheten jag ville komma åt i filmen. Detta att som syster vara en förebild eller inte. Att vara en kvinna. Att som systrar spegla sig i varandra.
Under Alingsåstiden spelade Sanna Lenken teater, var med i fältbiologerna, ockuperade bryggeriet och deltog i en aktionsgrupp mot nazism. Först som 25-åring kom hon på att det var filmregissör hon egentligen ville bli, efter att ha gjort sin första kortfilm i Danmark.
När Sanna Lenken får frågan hur hon är som person svarar hon ”fnissig”, men också att hon blir mer och mer besatt av att ”leva fullt ut”, eftersom hon har en sådan dödsångest.
Vårt vindlande samtal har förts över en soppa på Röhsskas fik (Sanna Lenkens förslag, eftersom hon var stammis här sist hon filmade i Göteborg). Strax ska hon hasta vidare: först till en middag hos en medelålders kvinna hon gärna ser i huvudrollen i sin nästa långfilm. Sedan till Berlin där hon tänker ”låsa in sig en vecka” långt från sin dottern Nina, 3 år, och resten av familjen. Där hoppas hon ostört kunna skriva ner de episoder som redan börjat rulla i huvudet, scen efter scen.
– Kanske har jag en begynnande fyrtioårskris eller någonting, men jag tycker att lite vuxnare roller för kvinnor fattas. Så nu är kvinnor och åldrande det tema jag gått igång på. Det är specifikt omgivningens reaktioner på den här femtioåriga kvinnan och hur hon väljer att leva sitt liv som intresserar mig.
Kajsa Grytts självbiografi har i sammanhanget varit en stor inspiration:
– Så livsbejakande, samtidigt transparent. Jag tycker att den visar just på den självständiga kvinnans sårbarhet och smärta. En person som verkligen bejakar livet fullt ut, och skriver ärligt om det. Ändå kan det livet helt klart vara väldigt tufft.
Sanna Lenkens kommande film om en hämningslös 50-årig kvinna får mig att associera till dramat Gloria, där Paulina García spelar den passionerat frisläppta huvudpersonen.
– Åh, ja den är ju helt underbar! utbrister Sanna Lenken.
Hennes närmaste plan är också att göra klart novellfilmen Nattbarn, efter Hanna Gustavssons prisade serieroman. Den kretsar kring 14-åriga Ingrid, alias ”Nattbarn”, som hänger på olika nät-forum när hon inte är upptagen med att googla könsorgan.
– Jag gick verkligen igång på den berättelsen, för att den kändes så sann, säger Sanna Lenken.
Även i Nattbarn hittade hon människor att identifiera sig med, bortom yta och smink.
– Ingen gjorde tjejerna där till offer, samtidigt som det fanns ett sexuellt tema där de själva tog makten. Det var en befriande bok.
N amn: Susanna Karin Tullan Lenken
Född: 1978 i Göteborg.
Bor: i Stockholm.
Yrke: filmregissör och manusförfattare.
Familj: pojkvän och 3-årig dotter.
Karriär: utbildad på Dramatiska institutet och på European Film College i danska Ebeltoft. Jobbade redan innan dess med rollsättning och produktion inom teatern. Regisserade dramat Dubbelliv för SVT 2010–2012.Tävlade med novellfilmen Yoghurt på Göteborgs filmfestival. Uppmärksammades än mer, och guldbaggenominerades, för starka kortfilmen Äta lunch (2013) som utspelar sig på en ätstörningsklinik.
Aktuell: med långfilmsdebuten, Min lilla syster, som vann publikens pris på Göterborgs filmfestival och en kristallbjörn i Berlin i ungdomssektionen Kplus. Filmen går upp på biograferna den 18 september.
