I fjol när det överraskande starka relationsdramat Våga älska invigde Göteborgs filmfestival var knappt ett öga torrt under filmens slutminuter, som utspelar sig under dansterapin på ett demensboende. Hela det laddade kammarspelet pågår för övrigt nästan uteslutande på detta hem, i dess korridorer och charmlöst, spartanskt men praktiskt inredda rum. Här bor Lily (Ghita Nørby) med maken Max (Brenaa) som blivit ett lealöst vårdpaket, och knappt ens längre förmår tugga eller svälja. Än mindre dansa, besvara hustruns ömhetsbetygelser, eller tacka henne för hennes obrutna lojalitet och oavkortade omsorger.
Lily som tar på sig huvudrollen som sin makes vårdare har tråkigt på hemmet, ser sig som en gäst i verkligheten – för vital för att passa in bland de andra åldringarna. Överallt bara begränsningar, idiotiska regler och krångliga lås. Säkert en vanligt förekommande känsla hos många äldre med bibehållet livsbejakande hjärta bultande innanför en allt skrynkligare hud.
När ”Piloten” (Sven Wollter) flyttar in i rummet bredvid och fyller luften med trumpetspel och skrönor från trettio år för SAS slår det snart gnistor om grannarna, och de uppför sig som ett par förälskade tonåringar. Tåflörtar vid bingobrickorna, rymmer upp på taket och kysser varandra i solnedgången, bryter sig in i köket och gör förbjuden äppelkaka och drömmer om att resa tillsammans till Paris. Ja i alla fall Lily drömmer om detta, medan den en gång så världsvane ”Piloten” är mer bekväm och nödbedd.
Scen efter scen bidrar till en nyanserad helhet där även Lilys dotter Katrine (Trine Pallesen) med man och barn utgör nyckelspelare, med sina förväntningar, besvikelser, med oron, skuldbeläggandet, den jordnära realismen. Och kärleken som mitt i alltihopa står där tålmodig och stark.
Minnet och glömskan utforskas kontinuerligt på film, och liknande känslosträngar som här spelar till exempel Bille August på i En sång för Martin, med Sven Wollter som alzheimerssjuk kompositör efter Ulla Isakssons självbiografiska Boken om E.
Varför det tagit ett helt år för Michael Noers ypperligt välspelade och angelägna drama att leta sig upp på ordinarie svenska biografer är en gåta.
Ghita Nørby och Sven Wollter bär hursomhelst med nerv och återhållsamhet upp berättelsen, och skapar trovärdighet långt bortom det brukliga. Innerligheten dem emellan blir om möjligt ännu djupare, och mer rörande, när jag ser om filmen en andra gång och jag kapitulerar helt inför två av Nordens allra bästa skådespelare.
Nørbys mimik dominerar i närbild efter närbild. Med små medel ömsom behärskar hon sig och lever ut, och stjäl i princip hela showen. Porträttet av Lily övertygar på gränsen till det självutlämnande, trots att det rör sig om gestaltning, och dramats vändpunkter både överraskar och fascinerar. Det lyhörda manuset är, i likhet med Carin Mannheimers träffsäkra ton i Sista dansen eller Solbacken: Avd. E, dessutom fullt av närhet, igenkänning och humor.
Det är kort sagt hjärtligt, samtidigt som det svider i hjärtat. Nästan hela tiden.
