Sådan fader sådan son. Fast vem är egentligen pappa, och vad utmärker innerst inne en panda? Livet är fortsatt komplicerat för Po i Kung Fu Panda 3.
Sådan fader sådan son. Fast vem är egentligen pappa, och vad utmärker innerst inne en panda? Livet är fortsatt komplicerat för Po i Kung Fu Panda 3.

Än mer tvivel i charmig uppföljare

ANNONS
|

Pandan Po är tillbaka och fortsätter tampas med sin dåliga självkänsla, och sitt behov av inre frid. Det senare tillståndet kräver både självinsikt och självbehärskning, två egenskaper den uppsluppne, lite klumpige, Po inte direkt besitter.

Redan för åtta år sedan när han först dök upp, med all sin energi och sin ambivalens, blev jag svårt charmad. Premissen i originalfilmen kändes delvis originell, med pandan som mot alla odds utses till näste Drakkrigare, mästare i kampsport trots att han inte har minsta fallenhet för strid.

Greppet återanvändes, med lika lyckat resultat, i Big Hero 6 där en annan snäll och otymplig rollfigur tvingas gå emot sin natur för att rädda världen från ondskans makter. Båda filmerna har dessutom uppfriskande metanivåer, där genren i sig kommenteras.

ANNONS

Tränad av mästare Shifu, och i samarbete med de fem Kung fu-legenderna: Tigrinnan, Syrsan, Tranan, Viper och Apan, övervinner Po sin rädsla och blir lika fri som övertygad om sin inre kapacitet.

I den mörkare uppföljaren djupnar motivet då Po får anledning att fundera över sitt ursprung. Chocken då hans käre far, gåsen och nudelrestaurangägaren Herr Ping, avslöjar att Po är adopterad genomsyrar hela dramat.

I trean knyts flera trådar fint ihop, särskilt under filmens andra hälft då Po följer med sin biologiske far till pandornas hemliga by.

Den lika godhjärtade som självcentrerade Herr Ping känner sig åsidosatt, men tar igen detta med råge i ett 3D-äventyr som trots sedvanlig huvudrollsdominans av hankön känns utsökt välgjort in i minsta detalj både visuellt och musikaliskt. Det här är betydligt mer än bara en håglös kommersiell uppföljare.

ANNONS